Drakens Dotter

Kapitel 31

YEY nytt kapitel! Hoppas som alltid att ni gillar det ni läser^^

Maéla spärrar upp ögonen och hennes händer faller matt ner på bordet. Hon kommer fram till att det omöjligen kan vara samma person de pratar om, för det vore ju löjligt om prinsen själv bjöd henne att umgås och allt. Hon harklar sig högljutt och får ur sig,

"Jaha, okej men... Det kanske är en annan Aiden?"

Kvinnan skakar sakta på huvudet och Maélas känner hur modet sviktar. Samtidigt så förklarar det en hel del.

"Det finns bara en Aiden här på slottet. Med tanke på att du inte visste vem han var är du definitivt inte adlig, men han tog med dig ändå! Jösses det är inte likt honom att bjuda hem flickor, och inte nog med det. En flicka från gatan! Högst opassande"

"Nej", säger Maéla, förargad över kvinnans sätt att tala om henne, "du förstår inte, han tog inte hem mig på det sättet. Och det är inte mitt fel att det är opassande, jag visste ju inte vem han var!"

"Åh nej du missförstår mig" säger Vera och skakar hastigt på huvudet.

Ett klagande jamande kommer underifrån byrån men ingen tar någon notis om det. Från sin madrass i rummets hörn sitter Midas som på nålar när han hör vändningen i samtalet. Han öppnar munnen för att säga något men inget ljud kommer.

"Jag klandrar dig inte på något sätt, jag råkar bara veta att Aiden inte alltid beter sig som en man i hans ställning borde göra och att det gör hans liv mer problematiskt än det redan är. Jag är god vän med hans mentor förstår du, Remus, och han är orolig för honom"

Maéla lutar sig bakåt i stolen och gnuggar sina tinningar. Hon känner att hon blir röd i ansiktet när hon tänker tillbaka på allt som har hänt. För det första har hon trillat ner mitt i prinsens middag, mitt på matbordet. För det andra hade hon fäktats mot honom och för det tredje hade han låtit henne stanna och dessutom tagit hand om henne. Gillar han mig, eller är han bara en väldigt godhjärtad människa? Eller vill han bara utnyttja mig? Vad kommer hända ikväll när han kommer tillbaka? Tankarna surrar likt högljudda bin i skallen på henne.

Så flyger Midas upp på benen och utbrister med gäll röst, "Det var därför du tog dig in, du kommer mörda honom! Du kommer mörda prinsen för att kungen vill döda såna som du!"

Nej, inte det också, tänker Maéla, plötsligt dödstrött av all ny information och spänning.

Vera däremot blir chockad, och ursinnig av det Midas säger.

"Hur vågar du säga så där? Min son det är absurt! Vad i hela friden får dig att kasta sådana anklagelser mot vår gäst?"

Midas rycker till som om hon klippt till honom. Han börjar också blinka frenetiskt med ögonen men rabblar desperat upp allt han hört och sett. Om att hon har vitt hår och kan röra sig jättesnabbt. Maéla slutar lyssna. Energin hon fick av sin långa vila rinner snabbt ur henne.

Ljudet av Veras och Midas gräl blir som ett bakgrundsbrus när Maéla ser att den svarta kattungen, Pipp som den heter, på något sätt har lyckats klättra hela vägen upp för byrån med sina bara klor. Små små märken är upprispade i det mörka träet. Han har bara en liten bit kvar till kanten när han inte verkar få fäste längre. Den lilla kroppen spänner sig som en stålfjäder och försöker gräva in klorna... Men han börjar långsamt tappa greppet.

Utan att tänka kastar hon sig från stolen en millisekund efter att kattungen börjat falla. Byrån står i andra sidan av rummet men på något mystiskt och fantastiskt sätt lyckas hon sträcka ut händerna precis tillräckligt långt, och de sluter sig om en lurvig varm kropp. Sedan landar hon på det hårda stengolvet och luften försvinner från hennes lungor ett ögonblick, men det är inget hon bryr sig om.

Den lilla katten ruskar på sig i hennes händer, till synes oskadd, och försöker kränga sig ur hennes grepp. Hon sätter sig upp med katten i famnen och ler, tills hon upptäcker att det blivit tyst i rummet. Vera och Midas stirrar på henne.

"Hur lyckades du...? Jag menar vad bra. Tack, vilken räddning" stammar Vera fram. Sedan skakar hon snabbt på huvudet, som för att ruska av något, och ler stort. Fast leendet når inte riktigt ögonen.

"Midas... du ska hjälpa Gia med potatisen nu, eller hur? Iväg med dig" säger hon frånvarande, fortfarande med blicken på Maéla.

Pojken ger sin mor en sista "vad var det jag sa"-blick innan han med knutna nävar går ut ur rummet. Han försöker drämma igen dörren efter sig men den är så stor och tung att den bara går igen med ett mjukt klick.

Maéla reser sig upp och släpper ner katten på golvet där den direkt börjar slicka sin päls. Hon ställer upp stolen som har vält och sätter sig vid bordet igen. Vera har börjat äta som om allt var som vanligt, men hon har ett vaksamt uttryck över sig nu och sneglar på Maéla.

"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för Midas beteende," säger hon tillslut, "Jag vet att det inte gottgör för hans ord men han har inte haft det så lätt den senaste tiden. Många... förändringar"

Så olägligt som det kan bli så lossnar en hårslinga från sin plats under sjalen, som inte sitter lika hårt längre, och faller fram i pannan på Maéla. Den skiner som renaste silver i det annars ganska dunkla rummet. Snabbt, lite för snabbt kanske, stoppar Maéla in den igen och försöker äta av maten utan att darra med händerna.

Vera tittar på henne med sina knivskarpa ögon ett kort ögonblick innan hon fortsätter.

"Du förstår, vi bodde först mitt i staden. I en hyfsat redig stuga där vi levde på att sälja varor på marknaden. Men det var ett slitsamt jobb så när Ulfrik, min man, fick ett jobb här kunde vi inte tacka nej"

Maéla nickar. Tystnaden som följer är spänd. Som att de båda vet någonting men ingen säger det högt... ja, Maéla kan nästan känna hur Vera sätter ihop ett och annat bara genom att titta på henne.

Så lägger kvinnan sin hand på Maélas och ser lugnt in i hennes ögon.

"Jag vill att du ska ha tillgång till den stugan. Så att du kan undvika problem"

Oförstående skakar Maéla på huvudet.

"Jag behöver inte... jag menar, det finns inga problem att undvika"

Vera ser bara menande på henne och drar upp en nyckel ur förklädet som hon sedan håller fram.

"Såklart inte. Men om det är sant det Midas säger, att du är en sån där som vissa enkelt kallar det, då behöver du all hjälp du kan få. Tro mig"

Maéla tvekar, Vera har faktiskt rätt. Det här är precis vad hon behöver ifall att något skulle gå fel, men kunde hon lita på henne?

Ett svep av sorg drar över Veras ansikte när hon säger,

"Om jag hade hjälpt till på det här sättet en annan gång hade... vissa saker inte behövt hända. Snälla, jag insisterar. Även om ingenting jag antytt stämmer så tackar du inte nej till någon extra plats att bo?"

Nyckeln räcks fram ytterligare... och Maéla tar emot den med en nick.