Drakens Dotter

Kapitel 45

Okej hörni, det är dags. Kapitlen är här, ja ni läste rätt. Två stycken för det blev alldeles för långt för att få plats i ett. Det är också därför det har tagit längre tid. Kommer publicera ett nu och ett senare under dagen. Mitt förslag är att, om ni har möjlighet till det, läsa båda ikväll på en mysig plats med en filt om er och allt störande bakom en stängd dörr. Rusa inte igenom texten, ta en mening i taget och föreställ er att ni är där. Se färgerna, känn vinden, hör skriken. Mycket kommer hända och känslor kommer röras upp. Jag finns i kommentarerna om ni behöver mig, och om jag inte är där har ni varandra. Okej? Bra<3

Så nu, @EmmNyb och @moawie jag vet att ni har spade och säck i högsta hugg nu, men vänta lite tills ni läst klart. Och @Preox1000 ja du kan hämta kameran men se till att hålla dig på säkert avstånd. @sleepingforlife om inga ord kommer behöver du inte säga något, men hämta några näsdukar och kanske en kudde att skrika i. Det gäller er alla egentligen.

Från förra kapitlet:

Aiden stirrar tomt på den stängda dörren. Bakom den har gråten blivit tystare men den skär fortfarande lika djupt. Han lägger en diskret hand mot ytan och kan för sitt inre föreställa sig hur han stryker Maélas hår eller vidrör hennes hud, ser hennes leende igen.

"Jag tar den risken" säger han och möter Maldivors blick.

"Då ska det ske" svarar han.

~

7 dagar senare

Det tar en vecka innan kungen anländer. Staden är prydd i tyg med vackra färger. Vimplar med stadsemblemet fladdrar sida vid sida med landets flaggor i den kyliga vinden. Folkmassorna hurrar när kolonnen går från stadsporten upp till slottet. Soldater, hästar och vagnar. Folket kastar blomblad längsmed vägen och vinkar storögda mot ledets prakt. Soldaterna är klädda i den finaste rustning, vagnarna är stora och dekorerade med guld. Kungen syns inte då hans fönster är fördragna, men när kolonnen kommer in på adelns område förs skynkena undan och han vinkar belåtet åt alla damer och herrar som klätt upp sig för hans ankomst.

Aiden böjer lätt på huvudet för sin far när han stiger ur vagnen. Personerna runtomkring honom går så gott som ner på knä inför Hans majestät.

Nästa dag förs Maéla ut från det mörka gallerklädda fängelset hon tillbringat de senaste tre dygnen. Hon lyckades rymma från alla andra, mer bekväma rum, som Aiden tilldelade henne. Flykten blev alltid kort då ett femtiotal soldater placerats i närheten av där hon hållts fången. En grupp av 10 soldater går omkring henne nu. Hennes armar är fastkedjade bakom ryggen, men hon har åtminstone fått slippa metallringen med kedjorna om halsen.

Trots allt som hänt, tiden som gått och hopplösheten som borde vara ett faktum stretar hon emot med samma vildsinthet som tidigare. Att det verkar mer och mer lönlöst för varje rörelse struntar hon i, hon skulle aldrig sluta kämpa. Folk som tittar på, från andra sidan järnstängslet, när hon förs upp ser en vild ung kvinna med vitt smutsigt hår och mörka ringar under ögonen. En häxa. Något ont. En styggelse.

Mellan gallret och den breda stenterrassen befinner sig varelsen ingen trodde existerade. Hur de fick vidundret från skogen och in på den öppna gårdsplanen är det ingen av åskådarna som vet säkert. Somliga säger att det var den numera omtalade och mäktiga Maldivor som fått draken att lyda order. Det tog unsen av spänningen lite. Om en människa kunde beordra en drake att göra som han ville, då fick det inte monster-grejen att verka särskilt imponerande längre. Däremot kunde ingen som såg draken, säga att den inte var skräckinjagande. Det är ingen som trängs vid delen av stängslet som står närmast monstret, utan folk försöker hålla avstånd trots de tunga kedjorna som håller djuret på plats. Tjocka vajrar har dessutom slängts över drakens kropp och fästs i marken på båda sidor, så att dess rörelser ska vara minimala.