Drakens Dotter

Kapitel 4

Gruset sprätter iväg bakom hennes fötter när hon kör sin rusch. Om man hinner över till andra sidan byn utan att kaparna tar en är man vidare till nästa omgång. Leken fortsätter tills alla är tagna eller tills bara en klarar sig till andra sidan. Hon hade velat vara kapare men reglerna är sådana, hade Jinas bror sagt, att de som kommer sist får ruscha.

Ett barns röst ropar högt till sina kamrater när vitt lysande hår susar förbi mellan husen. Nu är det försent att ändra sig. Hon pilar fram i skuggan mellan byggnaderna så snabbt att ingen borde lyckas följa efter. Något som Maéla inte hör är att även någon annans springande fötter ekar i gränden. Hon kommer ut på torget och till sin stora förtjusning hamnar hon inte i armarna på en grupp kapare. I torgets andra ände skymtar hon Jinas långa bruna hår som flyger i vinden, ingen kapare jagar hennes vän så hon kommer nog ta sig vidare.

Innan Maéla hinner ta ett steg till vräks hon omkull av en kropp som drämmer rakt in i henne. Det gör inte jätte-jätteont att ramla men hon blir ändå arg och ledsen. Hennes motståndare står kvar på benen och endast de svarta konturerna är synliga då den starka solen skiner precis bakom. Hon tar handen för ögonen och kisar, det är Keith.

"KAPAAAD!" skriker han rätt i ansiktet på henne så att hon måste hålla för öronen.

"Det är inte meningen att man ska kasta omkull varandra Keith, Jinas bror har sagt det" säger hon och blänger på honom när hon tar sig upp på fötter.

Smutsiga ansikten dyker upp bakom honom. Resten av dem som ruschat måste ha klarat sig till andra sidan.

"Då ljög han för dig dumunge, ingen annan kastas omkull eller tacklas, men du är ett särfall så då är det helt okej" han flinar och tittar bakom sig där några skrattar med honom.

Maéla försöker säga något elakt tillbaka men orden fastnar i halsen på henne och läpparna bildar ett smalt streck. En kille drar sitt rufsiga hår ur ögonen. Jordklumpar har fastnat i det men det syns knappt för hans hår har samma färg. Han tar ett steg mot henne så att han står bredvid Keith.

"Ska du börja tjuta nu eller? Du kanske inte klarar av att leka ruschkull"

Hon ska precis protestera när Keith avbryter henne.

"Nej jag tror särfallet behöver en paus. Du får titta på tills nästa gång vi kör"

"Det är inte rättvist! Jag ska få vara med när den här gången är slut om jag vill!"

Men barnen har redan vänt sig om och börjat gå, strax därpå börjar nästa omgång. Hon tvingas flytta sig från spelområdet, för annars skulle hon vara i vägen.

Dystert klättrar hon upp på ett hustak i utkanten av torget. Stuprännan hon använder för att klättra upp är väldigt varm och hennes ömma fötter bränner vid kontakten. Med kinderna i händerna och knäna uppdragna mot hakan ser hon på när suddiga figurer pila över torget. Den packade jorden yr upp i ett moln varje gång någon springer förbi, för att sedan långsamt tunna ut med vinden. Jina klarar sig tre omgångar innan hon kapas. De två sitter tillsammans och ser ut över byn medan solen går ner och leken lider mot sitt slut.

"Keith kallade mig särfall och sa att jag inte får va med mer idag" muttrar hon försiktigt.

Hon känner sig illa till mods att prata om det. Det liksom bekräftar att hon är lite utanför och behandlas annorlunda. Några, som Keith och dem, hade småretat Maéla så länge hon kunde minnas men den senaste tiden hade det blivit betydligt värre. Jina ger ifrån sig något slags hummande läte med blicken fastklistrad på en rostig spik. Hon använder den för att pilla bort smuts under naglarna.

"Och han puttade mig när han tog mig så att jag föll. Helt i onödan"

Efter några sekunder vänder Maéla blicken till sina fötter och skruvar på sig där hon sitter.

"Du får väll prata med honom, säg ifrån"

Glad över att Jina svarat nickar hon entusiastiskt. Men verkligheten är inte så lätt som den låter. De flesta av barnen har samlats i torgets ena hörn där de verkar komma överens om vilka som ska vara kapare härnäst. Några av dem skiljer sig från gruppen för att gå hem, det börjar ju faktiskt bli sent.

"Jag ska hem nu" säger Jina och reser sig.

Hennes bruna hår svischar sedan ner från taket och Maéla gör likadant. Med jord och grästuvor under fötterna igen ser hon Jina gå iväg med böjt huvud, fortfarande som klistrad vid spiken och den envisa smutsen. Om det inte vore för att Keith högljutt bestämmer vem som ska vara vad hade hon gått dit för att vara med. Nu är hon inte så sugen på det.

Det har börjat skymma när hon ser en nerböjd figur röra sig vid potatislandet utanför huset. Det är Adha som med svettdroppar i pannan reser sig och lyfter korgen hon haft bredvid sig från marken. Innehållet ska räcka i flera veckor. Om de små knölarna inte är mogna eller smakar konstigt får man lov att trycka i sig dem i alla fall. Den jobbiga klumpen i magen på Maéla blir större när hon ser hur Adhas muntra min försvinner vid åsynen av henne.

"Nämen unge, vad har du gjort med din fina klänning?"

Förbryllat ser Maéla ner på sig själv och upptäcker att tyget är söndertrasat på ena sidan. Klänningen måste gått sönder när Keith knuffade omkull henne. Med korgen mot höften använder Adha sin lediga hand för att hålla upp och inspektera det trasiga tyget.

"Nej, det här går inte ens att laga. Vi får lov att vänta till nästa marknad. Det borde inte ta alltför lång tid innan handelsmännen kommer, och så får vi hoppas att de har med sig kläder i din storlek." sedan suckar hon tungt och tar ett bättre grepp om korgen som håller på att glida ner.

"Snälla fru Adha förlåt mig vi lekte och det va inte mitt fel att..."

"Ni lekte?" avbryter Adha henne och hennes röst blir kall och vass. Som att man skulle skära sig på den om man sträckte ut handen framför kvinnans mun.

"Har jag inte sagt till dig, hur många gånger som helst, att vara försiktig så att inte något går sönder?!"

"Men..."

"Inga men! Som påföljd för ditt beteende får du gå och hämta vatten istället för Garnoc ikväll."

Maéla knyter nävarna utmed sidorna men håller munnen stängd. När Adha gått in genom dörren klampar Maéla runt huset där hon hämtar plåtspannen. Det är ingen vits med att vägra, om Adha sagt något så gör man det.