Drakens Dotter

Kapitel 51

Äntligen får jag ett nytt kapitel klart! Måste erkänna att jag kollat på youtube när jag egentligen hade kunnat att skriva, vilket suger. Jag vill ju komma framåt med den här... kommer nog radera youtube-appen på mobilen faktiskt.
Hoppas ni gillar det 51:a kapitlet av berättelsen, och att ni ser fram emot nästa efter det!

Den stora dagen hade kommit och Aiden lutar sig tungt över ett handfat samtidigt som han kämpar mot kväljningarna. Han kallsvettas och munnen är torr. Det är svårt att svälja. Hans liv hade fram tills nu bestått av en mask utåt och en insida i uppror, men nu var han inte säker om han kunde upprätthålla fasaden. Hur skulle han, när han precis fått reda på vad som skulle hända Maéla? Inte en droppe information hade han fått av sitt sökande efter svar tills nu, och nu var det försent. Han hade inte kunnat föreställa sig det här.

Det visar sig att hans far har ett dominerande intresse som han tillägnar mycket av sin tid, ett intresse som funnits redan när Aiden och hans syster var unge men som då hade dolts för dem. Det hade däremot varit känt inom familjen länge nu, och Aiden hade också fått nys om det i och med hans återkommande. Hans far var en samlare. Samlare av styggelser och onaturligheter från den gamla tiden, varelser som var vanligt förekommande innan deras förfäder började regera. De mesta av hans samling bestod av döda uppstoppade djur, och en del inglasade antika föremål. Men han hade med åren även spårat upp och fångat några sista levande varelser, vissa från deras kontinent och andra från avlägsna länder. Och Maéla... Maéla var det största fynd han gjort på decennier.

Aiden sätter handen hårt för munnen och blundar, som för att hålla tillbaka ett skrik. Han möter sin bleka spegelbild. Hur skulle han alls kunna behålla sin yttre mask ikväll? Kungen skulle visa upp delar av sin samling för några utvalda personer, så som han gjort under några få tidigare tillfällen. Efter den sedvanliga maskeraden skulle det hemliga eventet hållas enligt inbjudan, det tillknycklade pappret låg snett bakom honom, med löftet om att en stor överraskning väntade dem alla.

~

Det låg en spänning i luften. Den hade funnits där så fort hon slog upp ögonen. Gårdagens matbricka låg fortfarande kvar, orörd. Det hade varit medvetet, för hon fick bara två mål av dagen och hon sparade på dem så länge hon kunde. Maten var alltid kall ändå så smaken kunde inte bli sämre. När hon sträcker sig efter skålen rör det sig i en av burarna i närheten. Det är den björnliknande besten som hoppar upp från sin slumrande ställning och börjar oroligt vanka fram och tillbaks. Ett annat djur gnyr lågt och ett tredje ger ifrån sig en serie gälla skällningar. Hur länge hade dessa djur varit i kungens våld, inlåsta i burar? Veckor? År? Den tanken leder till en fråga hon inte vill besvara, om hur länge hon själv skulle vara fången.

Några vakter börjar gå från bur till bur. Märkligt. Normalt sett patrullerade dem bara sina rutter utan längre blickar på burarnas innehåll. Nu står dem länge och väl, tittar och antecknar i något slags block. De mumlar sinsemellan men hon kan inte höra vad. Den kalla klumpen mat tjocknar i hennes mun och hon kämpar med att svälja. Spänningen i luften gör sig påmind. Vad är det som är på gång?

Tillslut når personerna fram till hennes plats och hon ser att de är annorlunda klädda än den vanliga soldatutstyrseln. De skriver på listan, ger den nu tomma brickan en blick och granskar henne kort.

"När?" mumlar den ena och stirrar på henne.

"Sist. Du vet, den stora finalen. Jag fattar inte hur han tänkt göra med delarna. Provokationen som han kallar det, men han är säker på att det kommer funka och verkar ha ett sätt att dölja dem till dess" svarar den andra med blicken i papprena.

Han vänder ett blad, tar några steg runt buren och skriver ner något mer.

"Vi får ta kran och vagn fyra till den här, och kanske byta inhägnad ifall att den här blir för liten. Ta upp det med Sir Maldivor påvägen tillbaks"

De håller på att vända sig om när hon hasar fram till burens framkant.

"Vänta!" säger hon hest, "vad tänker ni göra? Vad menar ni med allt det där?" fortsätter hon och pekar med armen utanför buren mot anteckningarna.

De ser först skärrade ut över att hon tilltalat dem, sedan trycker den ena handen mot den andras axel för att vända sig om och gå.

"Nej, gå inte! Svara då!" ropar hon efter dem men dem ger henne inte en blick och snart försvinner dem ut ur hallen.

Tiden kravlar sig långsamt förbi i den fuktiga, kalla luften. Djuren har också uppfattat oroskänslan och rastlösa, skärrade läten fyller tomrummet med efterföljande ekon. Maéla sitter stilla och iakttar dörren. När den tillslut öppnas är det kring samma tid som maten brukar delas ut, men det är ingen mat som kommer. Det blir full aktivitet när en grupp personer tänder ljuset och går omkring i salen. De hämtar saker från förråd, rep, piskor, kedjor och verktyg. En lampa i taket blinkar rött och de samlas kring en stor bur som dem på något sätt sätter i rörelse. Inuti skriker och kraxar tre långbenta fåglar med stora röda näbbar. Buren färdas från rummets ena ände till en annan där en del av väggen skjuts åt sidan, som en lucka. Fjädrar har hamnat i burens spår som den sista personen i ledet plockar upp. Maéla kan inte se mycket av rummet på andra sidan luckan mer än att det verkar vara väldigt högt upp till taket. Buren klankar till, som att den hamnar på plats, och det blir svart därinne. Några av personerna kommer ut, och dörren stängs.

En kvinna med papper och penna i handen pekar ut en annan bur och gruppen människor sätter igång igen, den här gången är det en bur med ett vildsint monstruöst kattdjur som försöker bita och riva människorna genom gallret. En pisksnärt ljuder och djuret ryter till. Samtidigt börjar något surra på andra sidan väggen, ett ihärdigt gnissel och knäckande läte från någon slags maskin som jobbar hårt. Det är dovt och bara ett bakgrundsljud gentemot kakafonin bland djuren. Det slutar efter ett tag och Maéla lyssnar spänt med blicken på människorna och den stängda porten. Efter ett tag tas ljudet upp på nytt och kort efter att det slutar öppnas luckan och buren rullar ut. Kattdjuret rullas direkt in och nästa gäng människor sätts i arbete med en ny bur. Kvinnan med penna och papper sätter änden av pennan mot läpparna och granskar listan, så kallar hon till sig två personer och de joggar iväg mot ett av förråden. Ut kommer de med en jättelik bur, rund som ett klot med en cirkulär plattform i bottnen. Den rullas ut i hallen, och kvinnan pekar åt Maélas håll. Klotet av järn rullas mot henne.

Dundunduun... mini-cliffhangers är visst min grej^^ Innan jag publicerar det här måste jag bara skriva ett stort TACK till alla ni som röstar och kommenterar. Ni gör min dag, alla gånger. Menar det verkligen, fett kul och blir glad för allt, stort som smått. Kärlek till er, så hörs vi till nästa kapitel:)