Drakens Dotter

Kapitel 21

Svärdet torkar hon av i gräset. Hon skulle lämna det kvar om det inte var för hennes brist på egna vapen för tillfället. Resten av männens ägodelar kunde hon genomsöka imorgon. Vägen tillbaks är farligare än vägen dit. Rovdjuren känner och dras till lukten av blod så hon får akta sig för att komma i deras väg när de rusar till lägret.

När hon tar sista steget upp till grottans avsats, känner hon att Vrothgar iakttar hennes sinne. Hon har inte hållit något gömt för honom sedan hon lämnade lägret, så han borde veta vad som hänt. Deras länk fungerade så, att om ingen av dem medvetet öppnade sinnet så var det automatiskt slutet och ingen kunde då se genom den andres ögon eller tankar.

Med halvslutna ögon ser draken på henne när hon kommer in.

"Du borde varit försiktigare" brummar han tyst med sin mörka röst.

Tavaris rör sig oroligt i sömnen men vaknar inte som tur är.

"Jag vet, ledsen pappa. Det var inte meningen att göra dig orolig"

Hon lägger ifrån sig svärdet och slängkappan, som är täckt av stelnat blod, och kurar ner sig bland sina filtar. Vrothgar vrider på sig så att han ligger med huvudet intill henne.

"Du är stark Maéla, och även om jag är orolig så litar jag på dig"

Hon ler och lägger en hand på hans panna och låter fingrarna följa mönstren av hans fjäll. Tillslut somnar hon.

~

När hon vaknar har Tavaris redan gett sig iväg. Det hör till hans dagliga sysselsättning att vandra omkring och studera växter och djurliv. Han tar inte samma väg som Maéla utan använder ett smalt pass i berget som leder ännu längre norrut. Efter några timmars promenad, på stigen där, blir det tätare mellan träden.

Skogen på den sidan av berget är vänligare och dess ekosystem är "oerhört fascinerande" enligt munken. För Maélas del är det "oerhört tråkigt" där men Tavaris tvingar med henne ibland för att undervisa i ätliga växter och sådant. Och visst var det hon lärde sig lite intressant ändå. Just biten med att det tar så lång tid att ta sig dit är vad hon hatar mest, därför föredrar hon bergsväggen och den stora skogen till söder om berget.

Vrothgar skakar av sig sömnen och går ut på avsatsen. Maéla tar den blodiga kappan under armen och stoppar en kniv i bältet, sedan svingar hon sig vant upp på Vrothgars rygg. En sekund senare har de lämnat avsatsen och faller fritt mot marken. Det visslar i öronen och hissnar till i magen. Hon skulle nog aldrig vänja sig vid den här känslan, och det är hon glad för. För att inte kastas av utav luftmotståndet ligger hon platt på mage med händerna om drakens ryggtagg.

När det bara är några få meter kvar till trädtopparna fälls vingarna ut på var sida om henne från Vrothgars kropp och de bromsar in. Glidandes genom luften fortsätter de framåt mot lägret.

Vrothgar får knäcka av några träd när de kommer fram för att få plats och grenar rispar henne i ansiktet. När hans kropp dunsar i marken hoppar hon av och kollar in området. Det rasslar i skogen och grenar knäcks här och där när rovdjuren tar sin flykt från draken.

Stanken av kropparna får henne att rynka på näsan. Flugorna lyfter surrandes från gräset där spår av blod fortfarande syns, kropparna har hon dragit en bit längre bort. Männen hade inte haft något av intresse på sig och efter en kort genomsökning av lägret är besvikelsen stor. De hade inget användbart alls.

Väl uppe i luften igen säger hon via tanken,

"Mina förnödigheter är slut, jag måste ge mig ut igen" hon försöker låta stark och självsäker, trots att hjärtat tar ett extra skutt i bröstet.