Drakens Dotter

Kapitel 63

Hennes ögonlock fladdrar och mellan dem skymtar hon de fladdrande skenen. Det är vasst mot kinden men det finns ingen kraft hos henne att röra sig. Några av ljusen är nära och rör sig fram och tillbaka. De är annorlunda nu. Närmre. Varmare. Ett av dem fladdrar precis intill henne. Ljuden blir fler men allt är en enda röra. Det hon kan urskilja är ljudet av vågor som slår och hon ryser inuti av tanken på havet. Det slickar hennes fötter med jämna mellanrum men hon känner inte mycket annat än just det. Någon ropar högt, en kvinnas röst. Det var länge sedan hon hörde en kvinnas röst. Hon inser att det är flera människors röster hon hör.

"Det finns fler! Sök i vattnet!"

"Där ute! Leta bland bråten!"

Någons händer drar hennes armar uppåt och hon kan bara hänga med huvudet. Hon hör sina väsande andetag och det svider fruktansvärt i halsen. Springande fotsteg kommer närmre för att bytas ut mot plaskandet av vatten. Fler rop, fler fladdrande sken. Allt snurrar. Hon känner hur huden på hennes ben dras över sand och stenar. Marken blir fastare, greppet om henne stadigare. Mellan hennes droppande hår ser hon konturerna av ansikten, och facklor, och träd. Hennes synfält minskar igen och de många ljuden försvinner. Det blir tyst. Det blir skönt att vila igen.

~

Det lugna mörkret blir allt tunnare och flyktigare. Hennes sinnen vaknar långsamt tillsammans med hennes kropp. En varm sked trycks mot hennes läppar och när doften når henne öppnar hon munnen automatiskt. Soppan rinner ner i hennes tomma mage och hon fokuserar på att svälja. När hennes huvud klarnat tillräckligt häver hon sig upp till sittandes. En mörkögd kvinna sitter framför henne med en skål i knät. Utan att fråga tar Maéla skålen och börjar häva i sig innehållet. Kvinnan ställer sig upp utan ett ord och går bort från sängen. När bara droppar finns kvar på skålens botten höjer Maéla blicken och granskar sin omgivning. Ett litet hus. Golvet består av packad jord och trasmattor. Sängen är relativt stor för ett så enkelt hem, antagligen för att göra plats för två. Tvärsöver rummet står kvinnan vid ett litet bord med burkar och korgar med diverse färgglatt innehåll. Bredvid knastrar en liten kamin vars rör sträcker sig upp och ut genom det tunna taket. Hon möter kvinnans blick, hennes mörkbruna ögon, och det är som att hon kastas tillbaka i tiden.

Utanför dörren ropar och tjuter barn och hon vill ut, men kvinnan håller henne kvar, kammar hennes hår och säger sina uppmanande ord... Hon var ofta sträng, men alltid god mot henne. Hennes hud var brun av solen, förklädet smutsigt av arbete. Hennes kraftiga kropp var mjuk och trygg när hon omfamnade henne.
Adha.

"Jag trodde du skulle vara utslagen längre, och har inte hört något om att de andra vaknat upp. Solen har precis nått toppen av himlen förstår du. Här, ta mer soppa."

Maéla snäpper tillbaka till fokus och blinkar snabbt några gånger. En känsla av obehag sprider sig i kroppen, men hon tar emot den nya skålen och tömmer dess innehåll, långsammare den här gången. Hon granskar kvinnan uppifrån och ner. De bär så gott som samma slags kläder. En lång brun klänning med grått förkläde. De har samma kroppsform, stor och säkert stark. Hon hade alltid tyckt Adha var stark när hon lassade vattenhinkar och tvättkorgar som att de vore fyllda med fjädrar... men hon själv var ju också bara ett barn vid den tiden.

"Hon är bara ett barn!" rösten kunde ha ljudit alldeles intill henne, så verkligt låter Adhas röst i hennes huvud. Hon ser framför sig hur människorna står familjevis, männen med beskyddande armar runt sina fruar och barn. De är upprörda. Hon har gjort något fel. Med ett ansträngt andetag blåser hon ur luft och håller sig för huvudet. Varför kommer det här tillbaka till mig nu? Hon trodde hon förträngt de minnena tillräckligt. Inget av det var något hon ville minnas, särskilt inte nu. Hon överlevde precis ett skeppsbrott, och resten av besättningen...

"Var är de andra?" hennes röst är skrovlig och hon börjar hosta kraftigt. Kvinnan tar skålen ur hennes händer och bär bort den till bänken medan hon svarar.

"Det är bara fyra av er som jag vet om. Ni var dem första som bars in till staden men många fortsatte leta ända in på gryningen. Vi som kom fram till porten först delade upp er mellan oss, men jag tror Erelds, bagaren, tog in två i sitt hem. Du kan börja där om du vill kolla till dem."

Kvinnan står kvar vid bänken och ser på henne. Antagligen på hennes hår som verkar sticka upp i vita tester kring hennes huvud. Hennes ansiktsdrag är neutrala, ögonen varma och välkomnande... men Maéla vill inte stanna mycket längre.

"Kan jag låna en sjal?"