Drakens Dotter

Kapitel 65

Veckorna som följer, och det hon får höra om landet hon hamnat i, gör att hon så småningom lämnar staden. Hon ger sig av innan solen går upp, utan ett ord till någon om det, inte ens till kvinnan som varit så gästvänlig mot henne. Jag måste få veta om det är sant. Om det är det kommer det här vara en av mina viktigaste resor. Om det inte är det, ja då är det fortfarande ett bättre alternativ än att jag stannar.

Den bredare vägen smalnar snabbt av till en smal stig. Ibland är den knappt synlig för att sedan tydliggöras längre fram. Hon går målmedvetet framåt, med flyt i stegen som mjukt tar vid i marken. Hon har ett par skor på sig, lätta kängor med snörning som sitter bra tillsammans med benskydden hon haft sedan innan. Byxorna har hon sytt själv, gjorda av det speciella tyget hon hittade i kistan. De sitter slimmade längsmed hennes hud men följer varje rörelse hon gör utan att ta emot. Den smutsgröna tröjan har hon behållit men justerat till en bättre längs och storlek. Om byxorna tagit mycket av hennes tid för att bli bra var det ingenting i jämförelse med plagget hon bar över tröjan. En jacka med långa ärmar och huva, samt knappar att knäppa den framtill med vid behov, något som inte behövdes när hon var i rörelse. Hon hade arbetat med den länge, varvat med att göra diverse mindre jobb åt kvinnan. Så lite som att hugga ved hade varit en sån ansträngning att det värkt i armarna flera dagar efteråt, desto större anledning för henne att vilja fortsätta. Hon ville känna sig som sig själv igen.

Hon har gått lite mer än halva dagen när stigen tillslut dör ut för gått. Det var något av det första hon lärde sig, att i det här landet har inte människan tagit sig särskilt långt eller upptäckt särskilt mycket. De kryddor och grödor som upptäcktes nära kusten, där staden hade fått sitt fäste, var så pass gynnsamma att föra handel med att behovet av mer aldrig blivit någon stor drivkraft. De som hade försökt färdas längre in mot landet hade misslyckats med att hitta något av värde, och antaganden hade blivit vedertaget bland alla som kom dit att inåt land fanns det inget att ha. Hon stannar för att äta av maten hon packat med. Det är en enkel ryggsäck hon förvarar sin packning i, störst plats tas upp utav mat i form av bröd och bitar av torkad fisk. Det skulle ta flera dagar att ta sig dit hon ville, högt upp i landet, där bergskedjor tog vid. En plats ingen förut nått och tagit sig tillbaka för att kunna berätta om. Varför hon tror att hon skulle lyckas där andra inte gjort det är enkelt, hon hade ingen plan att ta sig tillbaka. Förhoppningsvis är det inte omöjligt att ens ta sig dit. Maten skulle inte räcka så länge, så hon skulle behöva lära sig att jaga, eller hitta något annat som kunde hålla henne vid liv. Vatten kunde hon få från vattendrag och källor, och skydd för regn och annat väder kunde hon ordna själv av större grenar och kvistar eller av naturens former. Hon hade överlevt i vild mark förut, så hon skulle klara det här. Det måste hon.

När den första natten är över har modet fått sig en törn. Utomhusluften hon hoppats skulle kännas som hemma har fått henne att darra av köld, hon har sovit oroligt och obekvämt och de värre tankarna vägrar ge sig ens under morgonen. Hon skymtar fortfarande bleka stjärnor på den ljusare himlen mellan trädkronorna. Medan hennes kropp sakta blir varmare och mindre stel försöker hon få upp motivationen igen genom att tänka tillbaka på det hon hörde i staden. Första gången hade informationen passerat förbi utan att hon riktigt tänkt på det förens senare. Hon hade tagit sig ner till hamnen och hållit låg profil bland de köpmän och besättningsmedlemmar som strövat omkring mellan stånden av fiskförsäljning, kryddor, glimmande stenar och annat. Hon hade fått syn på två av männen ur besättningen hon färdats med, en med bandaget runt huvudet, han som bagaren tagit hand om, och en hon kände igen från stranden. De hade stått lutade över några tunnor och pratat när hon överhört deras samtal.

"Det är helskumt, jag trodde vi och de andra..." han harklade sig besvärat, "gjort det klart att det finns en anledning till att inga fler människor bosätter sig här. De måste va knäppa" Den andra hade suckat och dragit handen genom håret, "Ja, något i den stilen. De sa ju att de väntar till nästa skepp men det kan ta veckor. Sen är det också deras första resa hit och stämningen är inte lika olustig som sist."

Hon hade hört svaret på det medan hon lämnade dem bakom sig, mest lättad att de inte sagt något om henne, "Inte lika olustig? Jag får kalla kårar såfort båtarna kommer ur sikte. Nästa gång är det din tur att gå in dit och köpa bröd."

Visst hade deras samtal fått henne att fundera lite, men inte lett till att hon sökt upp mer information själv. Kvinnan blev den att dela mer av stadens och landets historia. Det var en av de få kvällar hon tackat ja till att äta middag tillsammans.

"Du borde veta, att det inte är särskilt vanligt att människor kommer hit och stannar. Jag trodde ett tag att du var del av besättningen på något sätt, kaptenens piga eller så, men nu när de flesta givit sig av förstår jag att du är för dig själv," Träskedarna skrapar mot skålarna. Inga andra läten hörs, för staden utanför är alltid tyst. Maéla möter kvinnans ögon, och de har ett egendomligt djup i sig. Hon har trott att de är mörkt bruna, som Adhas, men ser nu att de är blå. Mörkt, mörkt blå. "Varför?" Kvinnan ler svagt och tittar ner i sin skål. "För att här har amsagorna växt sig in i folks huvuden. Vi är det vidskepliga folket, och trotts att ett decennium... nej två. Två decennium har gått sen den senaste attacken och vi är ändå rädda att det ska hända igen. Ingen som kommer hit tror på det vi berättar så vi har slutat försöka. Vi tror knappt på oss själva längre och våra liv här går numera ut på att hålla tyst om det". Maéla tar en sked av soppan men den smakar beskt i munnen. Hon lägger ner skeden bredvid skålen och vilar armarna på bordet. "Berätta vad som hände. Jag kan inte lova att jag tror dig, men jag kommer inte hålla det du säger emot dig eller någon här".

Kvinnan, som med ens sett tio år äldre ut, hade nickat långsamt och efter en stunds tystnad börjat berätta sin historia. Hon och hennes man hade köpt biljetter på ett fartyg och seglat till den här kontinenten. De byggde ett hus. Mannen var skogshuggare, upplärd efter sin far och tjänade pengar på att gå ut i skogen, hugga ned träd och sedan sälja veden. Kvinnan var gravid och snart föddes deras dotter. Efter deras första veckor började folk öppna upp sig för dem. Berätta hemska historier om bortrövade barn och vilda bestar med vingar av läder och benvita klor. Av andra nyinflyttade fick de tyst höra att det var de äldre som skrämde upp alla med sådana historier, men att det inte var något man pratade högt om utan lät bli att lägga sig i. Så hade det anordnats en stor fest, kvinnan kunde inte minnas till vad, och natten hade blivit en mardröm. Ett odjur hade landat mitt ibland dem och andats eld ur sin mun. I tumultet hade hon tappat knytet med sin nyfödda och senare, när vidundret lämnat platsen kunde de inte finna henne. Efter att ha frågat ut några av de äldre i byn om monstrets härkomst hade hennes man och tre andra gett sig av för att döda det och ta tillbaka deras dotter om hon mot förmodan levde. Men männen kom inte tillbaka. I samma veva anlände ämbetsmän som stått i kungens tjänst från andra sidan havet och tog över styret av byn. Deras hem byggdes om till en hamnstad för handel. En mur av trä byggdes, hus rustades upp och ett ordentligt torg med stenplattor på marken las. På så sätt försvann också alla bevis och påminnelser om vad som skett. För många, som vägrade tro vad de sett var det en lättnad. För de som ville ha rättelse blev det värre. Det nyanlända styret i form av en grupp män i fina rockar lyssnade inte på dem och efter upprepade försök möttes deras vädjan med våld. De som pratade om händelsen straffades, och byn som varit full av liv och en ljus framtidstro förvandlades till en stad i tystnad och förträngning.