Drakens Dotter

DEL 3 Kapitel 47

Jag är tillbaka! Och härmed börjar den tredje och förmodligen sista delen av min kära berättelse *sadface*. Tack för all visad förståelse och superfina kommentarer kring min långsamhet. Pausen har gjort mig gott och jag fått mer koll på berättelsens dåtid och framtid. Det återstår att få ordning på bilderna... ska jobba på det!

Vet inte om jag skrivit det tidigare, men ni får jättegärna säga till eller markera felstavade ord eller "makes-no-sense" meningar. Jag får bara panik på mig själv om jag upptäcker något sånt misstag fett sent, så ni gör mig verkligen en tjänst!

Without further due... varsågod och läs :)

Hon lever.

Tusen tankar rusar genom Aiden, alla på en gång. Sedan finner han rösten och ropar ut det.

"Hon lever!"

Han ser upp och ser några soldater långsamt närma sig. Kungen är också där och han ser förundrat på sin son med ett bistert drag över ansiktet.

"Ta honom härifrån, in i slottet" säger hans far och Aiden inser först vad han menar när några soldater drar upp honom på fötter.

Maéla ligger lealös på den kalla, blodiga marken. Aiden kan inte se armen med skadan, men antagligen strömmar blodet fortfarande ur såret.

"Släpp mig! Hon behöver hjälp, hjälp henne nu! Jag beordrar er!"

Soldaterna börjar dra bort honom och hans far griper tag i hans arm.

"Gör dig själv en tjänst och sluta streta emot. Du såg vad som hände. Den där, är ingen vanlig människa. Nu låter du mig ta över situationen, och du gör bäst i att inte lägga dig i"

"Du kommer döda henne. Du kan inte, jag tillåter det inte!" säger Aiden och stretar mot soldaternas grepp.

"Döda flickan?" hans far ler självbelåtet, "Nej, oroa dig inte min son. Jag har andra planer"

Kungen nickar och soldaterna för iväg honom. Aiden låter sig dras med, om än motvilligt. Han kastar en blick över axeln, ser alla människor stirra på honom och förstår vad hans far menar. Han skakar av sig männens grepp och rättar till sina kläder innan han långsamt går till slottets port. Varje steg bortåt är påfrestande att ta. Han vet inte vad hans far tänker göra med henne, men vad det än var kan det inte vara bra.

~

Maldivor tar sig väsandes upp från marken. Hans fot ger ifrån sig stötar av blixtrande smärta som går upp genom hela benet. Framför honom, på andra sidan gallret, stiger svart rök från träd och buskar. Ett hus blev också offer för lågorna och den sprider sig långsamt. Folk är påväg dit med vatten. Där runtikring ligger också kroppar. Sönderbrända sådana. En kvinna faller ner på alla fyra framför en av de minsta.

"Min lilla pojke. Nej, inte min son!"

Han vänder om och stapplar tillbaks mot trapporna upp till terrassen med en grimas. Halvvägs kommer han över ett annat bränt lik. Keith, hans kompanjon. Ända sedan den unge mannen anlände till staden har Maldivor utnyttjat hans tuffa yttre men osäkra inre. Nu fnyser han av åsynen och haltar förbi kroppen. Han undviker medvetet att se på den monstruösa draken. Det som hänt gör sig ändå påmint och en rysning går genom hans ryggrad. Han vägrar erkänna för sig själv att han blev rädd. Överraskad är den rätta beskrivningen. Ja. Nu är besten död, men kvar är pesten till avkomma. Missfoster skulle inte vara vackra, söta flickor som kunde framkalla drakspöken. Foten dunkar under honom och han behöver inte titta på den för att veta att den är dubbelt så stor som normalt. Kanske också bruten, med tanke på smärtan.

När han haltat upp för trappan släpas flickans bleka kropp precis bort med ett spår av blod efter sig. En förvånansvärt stor besvikelse lägger sig över honom. Han ville ha henne vid liv. Kungen står stilla med händerna bakom ryggen och Maldivor flämtar till av smärta när han går ner på knä framför dennes fötter. Svetten rinner längsmed hans tinning och han kniper ihop ögonen.

"Ers majestät, om jag får vara så fräck. Skulle ni tillåta mig att undersöka kroppen närmre? I forskningssyfte naturligtvis, med er tillåtelse"

Kungen ser ner på honom med höjda ögonbryn.

"De flesta skulle tro att ni menar draken, men jag ser att ni menar flickan. Hon är inte död. Ni kan hänge all er tid åt att undersöka besten bakom oss istället, tills vidare. Sålänge du inte ärrar bestens huvud. Jag tänker behålla det"

"Inte... död?"

Kungen ser bortåt med ett slugt leende.

"Hon är något alldeles extra, inte sant? Jag har inte vågat drömma om att tillföra något som henne till min samling"

"Er samling? Ers majestät" tillägger Maldivor snabbt. Han hänger inte längre med och smärtan i foten blir värre för varje andetag.

En sjukvårdare springer fram och hjälper Maldivor upp på benen, för att ta honom till vårdavdelningen.

"Inser ni vad folk skulle ge för att se henne? Det blir perfekt! Och du, med dina kunskaper, ska hjälpa mig. Ja det kan komma till nytta"

"Jag?"

"Gör dig redo att återvända med mig till huvudstaden imorgon bitti. Vi är klara här" avslutar han och viftar åt vårdaren att dem kan gå.

"Som ni önskar, ers höghet" svarar Maldivor med armen om vårdarens axlar och de haltar iväg.

Senare sitter Maldivor på en sjukbädd med händerna om sin fot. Smärtan är mer hanterbar när han trycker och håller om den. Han har förstått innebörden av det kungen sa. Han kommer få lämna den här staden, sluta lyda under prins Aiden och bäst av allt - jobba direkt under kungens order. Han skulle få egna gemak, ja det var säkert. Han skulle få rikligt betalt, leva i lyx med personliga tjänare! Det är varmt under hans händer, och bultar dovt under handflatorna med hans exalterade hjärtslag.

De skulle ge sig av imorgon bitti... och flickan, monstret. Hon skulle också med. Frågan var under vilka villkor?

~

Kolonnen lämnar staden i sitt förstörda och chockade tillstånd nästa dag. Ministrarna som blir kvar får reda ut skadan själva, och de har fått order om att transportera draken till huvudstaden. Om det så ska ta flera månvarv och ske bit efter bit.

Längst bak i kolonnen dras en gallerförsedd vagn. Det är mörkt därinne förutom några strimmor av ljus, och de faller över en mager blek kropp. Hon är långt borta från den vakna världen. I mörkret ser hon mannen med gröna ögon och hon fylls med hat och rädsla. Hon ser ljust bruna ögon som sorgset ser ner på henne och säger hennes namn. Hon själv kan bara förmå sig att viska ett annat. Hon fylls av en sorg så stor att hennes kropp tycks sjunka djupare ner i mörkret. Hon ser mässingsgula fjäll, djupa förstående ögon och hennes hjärta gråter. Känslorna kommer om vartannat och hon schasar tafatt bort dem med mänskliga svaga händer. Var är hennes klor, var är hennes käftar? De är borta, och styrkan hon tidigare känt med dem. Hon är så trött och vill bara att det ska sluta, men hon tvingas fortsätta se saker, i sitt mörker.

I kolonnens mitt dras monarkens praktfyllda vagn och i den sitter kungen och hans son. Prinsen har mörka ringar under ögonen och stirrar stint på sina händer med aningen blodsprängda ögon. Hon hade funnits någonstans i hans eget palats under natten, men han hade inte fått reda på var och hade inte fått lämna rummet. Kungens order. Nu skulle han tillbaks till huvudstaden, till sin familj. Det har gått nästan 10 år sedan han lämnade sitt hem. Mycket hade förändrats, men vissa saker skulle vara densamma. Som hans far. Han hade inte tillåtits träffa Maéla på morgonen heller, eller ens prata om saken. Det enda han sagt var "Du ser på den här situationen på fel sätt" och Aiden hade slutat försöka. Han hoppades bara att hon var okej.

Nästa kapitel är så gott som klart, så det lär komma inom en vecka. Tills dess: hare bra!