Drakens Dotter

Kapitel 8

Morgonen gryr och dimman ligger mjuk över landskapet. Daggdropparna hänger tunga i gräset och nattens regn har bildat stora lerpölar på byns små gator. Adha är på toppenhumör, för regnet har varit eftertraktat länge nu. Nynnandes på en folkvisa går hon runt i huset och i trädgården för att plocka och dona.

Maéla är också på bra humör. Hon har sovit gott och drömt härliga drömmar. En pirrande känsla sprider sig i bröstet på henne, för nu är hon nästan helt övertygad om att drömmarna är något mer än vanligt. De är så otroligt verkliga!

Det känns som att det där medvetandet hela tiden försöker komma någonstans med drömmarna, men hon lyckas aldrig... tja, släppa den spärr som skulle tillåta honom att göra det. Det är svårt att förklara. Väldigt komplicerat på ett sätt inte ens Maéla själv förstår.

Hon reser sig från sängen och skyndar sig ut, redo för dagens alla utmaningar och äventyr. I dörröppningen dunsar hon in i Adhas bruna förkläde. Adha skrattar förvånat till och håller om barnets axlar.

"Och var tror du att du är påväg sömntuta, vi har mycket att göra idag och du ska allt hjälpa till"

Maéla kväver en suck och klistrar på ett leende.

"Okej, vad kan jag göra?"

Adha tränger sig förbi henne och drar fram en träkorg bland bråten under köksbänken. Med en svag duns ställs den på bordet och hon börjar fylla den med grönsallad som de själva odlat. Små, små jordkorn täcker fortfarande bladen som knappt märkbart börjat sloka.

"Du kan börja med att springa ett ärende åt mig. Ta det här till familjen Herod som tack för hjälpen i söndags. Seså skynda på!"

Korgens handtag är trasigt så Maéla måste bära den med båda händerna. Trots dess storlek är inte lasset tungt och flickan klampar ut med den i högsta hugg. Utomhus skiner solen gyllengult och det våta gräset glittrar. Nattens kyla är kvar i luften. Det är inte långt till familjen Herod som består av en tjurig gråhårig man, hans solskensglada fru och deras nyfödda son Samuèll. Maéla hoppas på att mannen är långt borta från huset.

Hon sicksackar mellan pölarna på gångvägen och får hela tiden kika runt korgen för att se vart hon går. Jorden har blivit till sval lera som tränger upp mellan hennes tår för varje steg. Snart försvinner den smala gränden när torget öppnar sig framför henne. De färgglada tygerna och den ivriga folkmassan är borta. Kvar finns bara några enstaka handelsmän och deras vagnar, alla i färd med att ge sig av.

I solskenet utanför bagarens hus sitter några kvinnor i Adhas ålder. Som kacklande höns skvallrar de, som de brukar göra, om allt som finns att skvallra om. Någon kastar ett öga mot henne men tillägnar henne såklart inte någon större uppmärksamhet.

"Min make var vit som ett spöke när han kom innanför dörren, han var så skärrad att han låg klarvaken hela natten. Inte en blund har han sovit!" säger den ena av dem.

"Men vi vet ju alla att din man är lättskärrad och vek som få. Margos däremot, han har minsann ställt in sig på att leta upp och döda det där monstret som hemsöker våra skogar"

"Dumheter", fnyser en tant som lutar sig bakåt mot väggen med slutna ögon, "Ingen ska ut i de där skogarna mer. Har jag inte sagt att vi klarar oss utan kött? Jag har hört att i huvudstaden äter man minsann bara..."

Mer hör inte Maéla och hon vill inte höra mer heller. Skvallertanter är det värsta som finns... bortsett från blodiga slaktplatser i skogen. Samtalsämnet tycks genomsyra hela byn och ju längre Maéla går desto mer skrämmande blir berättelserna. Men hon fokuserar inte alltför mycket på pratet runtomkring sig, hon har ganska fullt upp med att bära den stora korgen.

De flesta rösterna går in genom det ena örat och ut genom det andra men ett välbekant skratt får henne att häftigt stanna upp. Runt hörnet på byggnaden framför henne kommer en grupp på fyra killar och ibland dem, Keith.