Drakens Dotter

Kapitel 10

Hurra för 10 kapitel! Ett stort tack till alla er som läser, röstar och kommenterar<3 Hoppas ni överlever ett kapitel utan särskilt mycket spänning. Delade upp kapitlet så det som skulle hänt här händer i nästa istället. Hoppas ni är lika angelägna som jag att följa med på resten av Maélas äventyr:)

Med boken under armen går hon i rask takt hemåt, hon har redan dröjt länge nog med att vara borta. Påvägen stöter hon på Jina som bär på en hög med tyger. Bredvid henne går en äldre kille med samma sorts bruna, tjocka hår och mörka ögon. Brodern låtsas som om han inte ser Maéla men Jina stannar för att prata.

"Pappa har sagt åt oss att hjälpa de andra med förberedelserna till ikväll, om du vill kan du hjälpa mig med mina uppgifter"

"Ledsen", svarar Maéla, "men jag tror Adha vill att jag hjälper till där hemma först"

En skymt av besvikelse drar över Jinas ansikte när hon tittar ner på marken och tar ett bättre grepp om tygerna.

"Men jag kan komma så fort jag är klar" tillägger Maéla snabbt.

Av alla år av vänskap de haft har Maéla lärt sig en viktig sak när det gäller Jina, hon är väldigt småsint när hon inte får som hon vill eller när någon inte gör det hon ber om.

Leendes tittar Jina upp igen.

"Då ses vi senare då!" säger hon och ger sig iväg efter sin bror som fått ett rejält försprång.

Innan Adha hinner ge henne något jobbigt att göra lägger Maéla boken under fällen på den lilla madrassen. Sovplatsen kan verka rätt... primitiv men är faktiskt väldigt skön att sova på. Såfort hon vänder sig om sticker Adhas huvud innanför dörren och säger åt henne att hjälpa Garnoc i trädgården.

"Han har börjat få ont i ryggen igen så du får avsluta det han påbörja"

Hennes huvud är påväg ut igen men hon ändrar sig.

"Om du är klar innan lunch behöver du inte göra mycket mer idag"

Maéla hinner inte bli klar innan lunch. Garnoc lyckades ta upp en rad jordiga grödor innan han började grina illa och gick in i huset för att vila.

Alla rädisor och lökar har hon hunnit ta upp och lägga i hinkar men ogräset kommer hon bara halvvägs med. Svetten rinner nedför ryggen på henne när Adhas stämma ljuder.

"Maten är klar!"

Små ojämna potatisar ligger på träbrickorna. Och med det, en massa äckliga rovor. Vanligtvis brukar en torkad köttbit eller lite stekt fisk göra rotfrukterna sällskap på tallriken men festmåltiden ikväll kommer täcka upp för det. Det är tradition i byn att duka upp till en ordentlig festmåltid efter att jägarna kommit tillbaka. Alla samlas så fort solen går ner och äter tillsammans i värmen från en stor brasa. Ikväll passar det extra bra med en tillställning då sagoberättaren är här.

Maten slinker ner och stoppar kurrandet i hennes mage för stunden. Tallriken blir tom på ett ögonblick. Hon sitter tyst och väntar. Garnoc höjer blicken från maten och ser på henne under sina buskiga ögonbryn.

"Du vet att det har kommit en sagoberättare till byn va?" antydan till ett leende leker i hans mungipa.

"Jo jag fick veta det i byn förut"

Hon känner på sig att hon inte borde nämna det men hon gör det ändå.

"Och så hörde jag om slaktplatserna ni såg i skogen"

Adha börjar hosta, som om hon satt i halsen. Mannens ögon mörknar men han förblir tyst, som om hon inte sagt något. Med häftiga rörelser delar han en seg rova.

"Herr Garnoc sa att han sett slaktplatserna, det hörde jag igår" påpekar hon och försöker få ögonkontakt med honom.

Han undviker hennes blick och han blir aningen röd i ansiktet.

"Vi yttrar inte ett ord till om den saken. Det är inget jag vill prata om, varken nu eller senare" säger han lågt, nästan morrande.

När maten dukats undan fortsätter Maéla jobba i trädgården. Hon stressar sig igenom uppgiften, vill få allt klart så snabbt som möjligt. Jorden gräver sig in under naglarna och svetten blandas med jorden hon har i ansiktet. Några sparvar hoppar omkring i närheten av korgen med nya frön. Förskräckt flyger de in i buskarna när hon viftar med armarna.

Tillslut, efter en halv evighet är hon klar, och trött. Väldigt trött. Två hinkar fulla med grödor, en hög med ogräs och en tom liten korg vars frön är sådda står bredvid henne. När hon ställer sig upp värker ryggen påtagligt. Hon får borsta av en massa halvblöt jord som fastnat på hennes ben, mycket klibbar sig fast och går inte bort. Det mörka är en väldig kontrast mot hennes vita hud.

"Oj, oj, oj! Har du någonsin varit så smutsig?" utbrister Adha som tar upp hinkarna.

Senare tappar Garnoc upp ett ljummet bad åt henne, vilket går snabbt då han använder dubbelt så stora hinkar för att hämta vatten från källan som Maéla. Han behöver bara gå en gång. När hon tagit av sin gamla klänning river Adha sönder plagget för att det ska kunna göra nytta som trasa. Maéla ska få ha sin nya klänning istället.

Efter en hel del skrubbande och gnuggande med borste och tvål så kan man kalla henne ren. Det har bildats ringar av smuts längs plåtbaljans insida och vattnet ser nästan svart ut. Klänningen känns så mjuk mot huden, och det är ovant men härligt att se den blåa färgen på hennes kropp.

Himlen börjar färgas röd av solens sista bit på himlen när de lämnar huset. De går alla tre för att hjälpa till med de sista förberedelserna inför den stora kvällen.