Drakens Dotter

Kapitel 71

Insikten som kommit krypande slår till i bakhuvudet med full kraft, och det får Maélas verklighet att vackla till.

"Det var ni. Det var er två jag såg på fältet! Ni är..."

"Drakar," svara Hijol och kollar på henne, "frågan är, vad är du?"

Kvinnan snärtar till med huvudet och ger honom en knivskarp blick, "Vad menar du?"

Samma granskande, undrande blick som hon fått under hennes och Hijols vandring ser på henne nu. Det snörjer sig inom henne, sväller i bröstet av känslor hon inte trodde fanns. Ett livsfarligt hopp. Kunde det här vara sant?

"Hon är som oss. Är inte det sant Maéla?"

De bådas blickar på henne, den ena i väntan på ett erkännande, en bekräftelse på att han haft rätt. Den andra med så kall blick att hon motstår impulsen att backa ifrån. Men hon svarar dem.

"Ja. Jag är som ni." det smakar skevt på tungan. Som att orden inte borde existera.

"Helvete heller att du är" den svarthåriga kvinnans ser som hastigast på hennes hår och möter hennes blick med sina avsmalnande ögon. Hijols röst får henne att barmhärtigt nog vända blicken bort från Maéla.

"Lyss, du måste erkänna att du känner det. Det är väl... dolt på något sätt. Men det finns där" han lägger armarna i kors över bröstet och står på sig, "hon borde träffa Danva. Det är inte upp till oss att säga."

Du säger att du söker svar... Han ord från tidigare idag. Är det den här Danva som kan ge henne dem? Hijol ger henne en hint av ett leende och nickar svagt. Lyss säger ingenting, Maéla får en känsla av att något med hennes ankomst inte uppfattas som positivt av henne. Inte positivt alls.

"Följ ljusen. Knacka innan du går in bara" säger han och visar med handen mot den lilla upplysta vägen upp mot den större hyddan. Maéla tar stegen fram, förbi Lyss som bränner hål på henne med sin blick.

"Bara en fråga, Maéla," hennes namn blir något smetigt när det kommer från hennes mun och Maéla vänder bara ansiktet halvt mot henne, "varför har du tagit dig hit? Vad är ditt syfte?"

Maéla stannar, tittar ner i backen för ett ögonblick och möter sedan kvinnans blick. Den är mer öppen nu, hennes kropp spänd.

"Jag är rädd att jag inte kan svara på det, för det vet jag inte själv."

Innan hon fortsätter gå ser hon Lyss blick mörkna, samtidigt som hon ger Maéla ett litet snett hånleende. Inom henne ligger ett annat svar på hennes tunga. Ett som hon precis börjat uppfyllas av. Jag vill veta vem jag är, jag vill veta vilka de här människorna är. Jag vill veta allt.

Stigen blir brant och hal längre upp. Kvällsdaggen blänker från mossa och gräs i klykor och sprickor i marken av sten. När hon kommer hela vägen upp flåsar hon lätt, hon har nästan lite bråttom men hejdar handen innan den träffar dörren av trä. Vem skulle hon få träffa på andra sidan? En viktig person för den här byn, för det här folket så långt ifrån världen hon kommer ifrån. Hon för handen bakåt igen, med hopbitna käkar, men hinner inte slå.

"Du är välkommen. Snälla, stig in." det är en kvinnas röst. Ung eller gammal, det vet hon inte.

Inuti är det varmt. En eld knastrar på andra sidan rummet och det är enkelt inrett med möbler. Riktiga möbler. Frågan är ur henne innan hon hinner stoppa den.

"Har ni gjort möblerna själva eller hur fick ni hit dem? Oj, jag menar..." hennes röst dör ut.

Kvinnan gör sig synlig på andra sidan en avskiljande vägg genom att luta sig in.

"Vi har våra sätt."

Hennes ärmar är uppkavlade, starka armar under lätt rynkig hy. Solbränd. Vana rörelser. Hon återgår till vad hon än gör och Maéla rör sig närmre.

"Ta en plats. Du behöver inte förklara dig. Jag är Danva, om de inte berättade det."

Maéla vänder sig mot hörnet längst in, nära brasan. En soffa, två stolar med sitsar i tyg. Hon tar en plats, försöker slappna av men finner sig spänd som en stålfjäder. Kvinnan, Danva, skramlar med något av glas, ställer upp saker på hyllor innan hon klappar av händerna mot varandra och kommer in till henne.

"Jag hörde att någon lyckats ta sig långt in på vårt område av Rathelyss när hon kom tillbaka utan Hijol. Och när jag såg honom återvända med sällskap kan jag bara anta att det är något med dig som gör det otjänlig för oss att döda dig"

Maéla spärrar upp ögonen.

"Döda? Skulle han ha dödat mig?"

Danva sätter sig ner med en lätt pust och ger henne en allvarsam blick. Maéla ser gråa hårstrån bland ljusare bruna och uppfattar en klar, grön nyans i hennes ögon.

"Du är en främling för oss och bröt dig in på våra marker. Att oskadliggöra potentiella hot är vad vi gör, det är så vi håller oss och dem säkra, och lämnade ifred."

Maéla lutar sig bakåt i soffan, biter sig i läppen. Bilden av Hijol ståendes där på andra sidan bäcken, utan att hon lagt märke till honom. Men han gjorde det inte, av något han kände...?

"Varför lät han mig leva? Varför låta mig komma hit, så nära in på er om jag skulle kunna vara ett hot?"

Danva lägger armbågarna mot låren. Först ser hon på golvet, lutar sig lätt fram och höjer sedan blicken.

"Vad är ditt namn?" hennes röst är mjuk och mild. Ömsint och värmer Maélas inre. Märklig känsla, egendomligt rent ut sagt. Hon säger sitt namn. Kvinnan tittar ut i rummet, som att hon kan se genom väggen och på landskapet bakom den.

"Ma-é-la, det är ett fint namn. Mjukt. Mänskligt" kvinnan öppnar handflatorna mot henne, över det lilla bordet mellan dem. "Lägg din hand i min. Låt mig få känna efter."

Motvilligt sträcker Maéla fram handen, och innan hon hinner ångra sig tar Danva tag om den och blundar. Maéla känner direkt hur hennes puls rusar, det blixtrar kort framför hennes ögon och ett illamående byggs upp inom henne. Känslan centrerar sig, samlas någonstans långt inom henne och ändå så nära hennes hud och kropp. En vibration går genom henne, mycket svagt och hon känner det, den. Lyfter på huvudet, dåsigt brummar till gensvar och slingrar sig lätt. Det känns, det är så verkligt och hon hade nästan glömt hur det brukade kännas när det var som värst. Maktlösheten, utan kontroll, att den tränger undan henne från sig själv...

"Sluta" hennes röst skär genom diset och hon ser Danva öppna ögonen framför henne. Kvinnan släpper taget med avvaktande blick mot henne. Hon lutar sig snart tillbaka i stolen med armbågarna mot armstöden och händerna knäppta i knät.

Maéla andas lite för snabbt, knyter nävarna lite för hårt. Hon trodde den var borta, att det inte skulle störa henne igen...

"Hijol hade rätt. Så, min vän, kommer du vilja höra den korta eller långa historien?"

Maéla andas ett djupt andetag genom näsan och kollar snabbt ner på sin hand. Jag kommer få veta sanningen.

"Berätta allt du kan."

"Ah det kanske jag ska, men först vill jag höra din historia. Från första början till resan hit. Sätt igång, vi har en lång natt framför oss."