Drakens Dotter

Kapitel 30

Satt uppe hela kvällen för att få det här klart, ni bara måste gilla det haha

Dörren går igen med ett mjukt klick bakom henne och det lilla ljudet ekar mellan väggarna. Det är så tyst. Långt borta bakom tjocka väggar tycker hon sig höra skrammel och oväsen men det är bara en viskning i jämförelse med den kompakta tystnaden.

Med vaksamma steg lämnar hon rummet bakom sig. Runt hennes kropp sluter sig den röda klänningen och om axlarna har hon sin kappa. Hon drar den tätare kring kroppen. Den känns konstig och stel efter att ha blivit rengjord liksom hennes andra kläder. Luften är mycket svalare här utanför; kylan tycks tränga in från väggarna och det blanka marmorgolvet. På fötterna har hon ett par enkla tygskor som hon hittade i garderoben. Det är antagligen onormalt att gå omkring i palatset barfota, annars brukade hon inte ha skor om det inte var absolut nödvändigt. Under huvan är hennes hår stramt tillrättalagt och fastsatt av sjalen, väl dolt för allas blickar.

Stora tavlor med olika motiv sitter upphängda längs korridoren och små prydnadsbord med blommor och antika vaser är uppställda här och var. Bakom henne slutar korridoren i en stor dubbeldörr med guldhandtag. Dit hon är påväg öppnar den sig i ett ljust rum. Människorna på några av tavlorna verkar följa henne med blicken. Vissa ramar in vackra vidsträckta landskap och bergskedjor. Det är en tavla hon inte kan gå förbi, utan när hon ser den så stannar hon. Bilden föreställer oändligt vatten; blåa vågor med vita krusningar som inte har något slut. Havet är något som Maéla bara hört talas om och hon har svårt att föreställa sig det oändliga blå. Tillslut får hon slita blicken från tavlan och hon fortsätter mot korridorens ände.

I det ljusa rummet står två väldiga fönster vidöppna och den friska utomhusluften bär med sig en doft av blommor. Till vänster finns en jättelik trappa som går upp och en som går ner. Maéla går och lägger händerna mot fönsterbrädet. När hon lutar sig ut träffas hon av solens strålar som genast börjar värma hennes hud. Härifrån kan hon se vartenda hus och varenda väg. I parken lyser kvinnornas färgglada klänningar där de går omkring och det stora torget längre bort är smockfullt med folk vars sorl är för långt bort för att höras.

Maéla vänder sig om och tittar på trappan. Skulle hon gå upp eller ner? Beslutet tas när en härlig doft av mat från de nedre våningarna når henne, som på beställning. Magen vrålar åt henne att hitta maten och benen börjar röra sig nedför trappan innan hon hinner tänka. Samtidigt som hon rusar nedåt försöker hon hålla igen på farten. Hon vill inte gärna överraska folk med sin närvaro, och om hon faktiskt hittar en matsal eller liknande kan hon inte bara gå raka vägen in och glufsa i sig. Magen kurrar högljutt i protest.

Doften leder henne allra längst ner i byggnaden och hon tar sig ner för de många trappstegen utan att stöta på en enda människa. När hon motvilligt stannar några meter från dörren som är källan till doften vill hon egentligen bara kasta sig in. Skramlandet av kastruller och andra ljud blir högre när dörren plötsligt öppnas. En kökspiga går ut med två korgar i händerna rakt förbi Maéla som pressar sig mot väggen trots att hon är fullt synlig. Men pigan bara går förbi utan att ge henne så mycket som en blick och hon är snart utom synhåll. Maéla rör sig besvärat på stället ett ögonblick innan hungern vinner över samvetet och hon smiter in genom dörröppningen.

Där inne är det fullständigt kaos. Det finns flera rader med köksbänkar, ugnar och spisar där vuxna personer i förkläde och vita huvudbonader lagar mat. Flickor i hennes egen ålder går omkring överallt med bakverk, ingredienser eller redskap och alla ropar hit och dit om diverse saker. Ingen tittar upp för att se på henne. Maélas blick fastnar på bänken närmast henne där en massa frallor har staplats på hög. Ingen är i närheten så hon går diskret i sidled tills hon står med ryggen mot bordet. Så snappar hon åt sig en fralla med händerna. Försent inser hon att biten hon tog var längst ner i högen...