Drakens Dotter

Kapitel 42

Maéla vrider sig som en orm i soldaternas grepp men det är lönlöst. Fem män går omkring henne, alla med en kedja i hand som är länkad till olika metallringar runt hennes kropp. En runt hennes hals, två kedjor till den runt midjan, och ytterligare två till varsin handled. Bojorna runt hennes fötter skramlar och skaver med varje steg. Hon slutar inte ropa förolämpningar åt Maldivors håll förens de når stadsporten. Då tystnar hon tvärt när hon ser folkmassorna. Vidögda och skygga trycker människor längsmed väggarna när de passerar.  Berättelsen om den vita häxan, demonbarnet som är livs levande och hennes best i skogen har spridit sig som en eld i torrt gräs. Maldivor leder ekipaget med Rafael snett bakom sig till höger. Alla soldater sträcker på sig där de rider eller går, stolta och starka känner de sig. Ett led med hästar finns placerade framför och bakom ringen av soldater runtom henne. Människorna som kommit för att beskåda uppståndelsen stirrar och pekar med fruktan i sina uppspärrade ögon.

En gång sugs hon in i Vrothgars kropp, utan att riktigt bestämma sig för det. Länken har betett sig konstigt och det är tredje gången det händer. Folk skriker och gapar när de ser hennes ögon. En av soldaterna, han som håller kedjan till halsringen, rycker till för att hon sackar efter. Hon ruskar på huvudet och fortsätter gå. Vrothgar är lika orolig som hon och hon vet att han följer varenda detalj i vad som händer. Om de skadar mig kommer han hit, och då sliter han dom i stycken allihop, tänker hon och söker tröst i tanken.

De når snart palatset och folkmassorna tar slut vid den enorma grinden. De tar sig så småningom genom dörrarna till en stor sal. På andra sidan är tronrummet förstår Maéla när hon ser den majestätiska stolen längst bort, högt över resten av rummet. Aiden är där, fast Maéla kan bara skymta honom mellan alla soldater. Han är deras sista chans, om han beordrade att dem skulle släppas så måste de följa order. Hon minns deras samtal om sagan, hennes utseende och hur de delat så mycket med varandra de senaste dagarna. Med bävan förbereder hon sig  på hans reaktion.

"Nå? Är det sant? Finns den?" frågar han och ställer sig upp från sin tron. Så får han syn på Maéla och hans ögon blir stora.

"Vad i... släpp henne genast! Vad är det frågan om?" Han tar trappstegen två i taget men Maldivor stoppar honom lugnt.

"Vi fann draken, en best förnimmen från äldre tidevarv men ej desto mindre verklig. Vi fann också henne, påväg till odjuret och i vänskaplig relation med den"

"Vad? Nej, det kan inte..." säger Aiden matt och hans ögon finner hennes.

Hon ser på honom med bedjande blick. Han måste förstå, måste lita på att hon och Vrothgar inte ville något ont. En kropp går in framför henne så att hon inte längre kan se prinsen. Det är Rafael som ser ner på henne med äcklad min.

"Om ni ser här i ers höghet," förklarar Maldivor och tar emot en gammal bok från den tillkallade Keith. "Så finns hennes... sort med i listan över magiska varelser dömda att utrotas sedan det första decenniet i ert släktes regi" han slår ihop boken. "Den bästa utvägen vore att avrätta både detta drakens halvbarn och såklart odjuret självt"

Aiden backar några steg och tar sig för munnen. Sedan tar han sig samman och deklarerar till hela rummet: "Jag skall först själv se draken, och sedan besluta om hur vi ska fortskrida"

Ett högljutt mummel utbryter mellan både soldater och andra människor i rummet. Aiden går mot henne och hennes vakter. Hon sträcker på ryggen men sänker blicken. Jag kan inte titta på honom, nu vet han att jag ljugit för honom. Att jag är missanpassad.

"Maéla, snälla säg att det inte är sant"

Han är nästan framme när hennes knän vacklar till och länken väcks till liv igen. Precis som de senaste gångerna lyckas hon inte stå emot hur mycket hon än försöker och för en liten stund andas hon med en drakes lungor. Lika hastigt som det kom är det borta igen men Aiden har sett tillräckligt. Han ser så chockad och sorgsen ut att det gör ont.

"Aiden jag... " försöker hon men tystnar.

Maldivor lägger en arm om Aidens axlar medan de går ut ur salen. Hon vet inte vad den där ormen säger, hon skulle inte kunna göra någon skillnad i vilket fall. Var det här slutet?

~

Hon är ett monster, en missanpassad varelse! Kan du inte se det? Vill han skrika i prinsens öra. Istället drar han honom närmre, för att ge honom hopp.

"Det är inte försent att rädda människan hon var. Precis som du säger har många spekulerat i att odjuren förhäxar dessa halvdrakar men än har ingen försökt bryta den. Jag tror vi kan göra det, om det så vore ers höghets önskan"

Aiden stannar och ser på honom. Hela han osar av förtret men också av hopp.

"Tror ni att det är möjligt? Kan ni göra henne normal?"

"Med den rätta ceremonin, ja då kan det funka. Fast inget är säkert"

"Det är värt ett försök" säger prinsen och tar sig upp i sadeln på sin häst, "För Maéla"

Nytt kapitel woho! Vad tyckte ni? Gillar ni hur det utvecklar sig eller vill ni bara få ett lyckligt slut så snart som möjligt? Berätta i kommentarerna! Om jag lyckas hålla samma takt kommer ett nytt kapitel om en vecka igen. Tack för att ni läser, röstar och kommenterar. Ni är bäst!