Drakens Dotter

Kapitel 75

"Här stannar vi", säger Danva och tar av sig sin ryggsäck.

Maéla hör henne knappt, hon kämpar med den sista biten av den branta stigen. Med armarna på låren tar hon stöd för varje hukande steg. Hon blir nästan förargad över hur obrydd Danva ter sig efter de många höjder och sluttningar de bestigit och gått ner för de senaste timmarna. De hade stannat för lunchpaus tidigare och hon hade varit så hungrig att hon fumlat med duken den var inlindad i. När hon äntligen passerar det, tydligen, sista krönet gör hon allt för att inte hamna på knä av mjölksyran i hennes ben. Hon ställer sig upp och för armarna över huvudet och möter Danvas roade blick. Det satte den saken, hon måste komma i bättre form och det fort.

"Den här platsen", börjar Danva berätta medan Maéla går fram till henne på den gräs- och blomtäckta platån, "är en mötesplats, och min kallningspunkt. Den ligger precis mellan byn och det närmsta draknästet."

Berget i deras rygg håller vinden från deras kroppar men de hör suset som leker mot väggen av sten. Solen står fortfarande högt och skyms bakom täcket av moln som ännu inte lättat. Ett av molnen har börjat mörkna, och kanske skulle det ge ifrån sig regn över dalen.

"Vad är det som du gör?" Vad gör dig speciell, vill hon egentligen fråga.

"En fråga tillslut", grymtar Danva med blicken i horisonten, "De flesta andra brukade vilja veta allt möjligt, såfort de träffar mig deras första gång."

"Du menar, de andra som är som jag?"

"Ja. De som antingen fötts i byn eller de som hämtats av oss. Du är den första som tagit sig hit själv."

Hon suckar lätt och fortsätter, "Jag går vid namnet kallaren, både av drakar och av människor. Det är min titel, det är min uppgift. Jag har inte förmågan att skifta som du, men jag kan frammana draken i dig och hos andra. Och i sin drakform måste de lyda mig. De riktiga drakarna, från vilka ni är själsligt födda, kan jag också kalla på, men de skulle inte lyda allt jag säger. Så lyder inte den överenskommelsen vi har och har haft nu i många, många år."

Maéla stirrar på henne, men Danva bara fortsätter titta ut över bergslandskapet. Hennes ögon ser lite trötta ut, men de har sådant djup i sig att Maéla inte tvekar på att det hon säger är sant. Och att kvinnan bredvid henne kan vara mycket äldre än vad hon ser ut.

Innan någon av dem säger något mer hörs ett avlägset rytande som studsar mellan bergen. Maéla rycker till och stirrar ut över landskapet.

"Jag tog med dig hit idag Maéla för att introducera dig för dem. Så som jag har gjort med alla andra av ditt slag. De ska se dig, och lära känna din doft, så att du kan vistas fritt i dessa berg utan att ses som en inkräktare och främling. Du ska dock veta, att deras nuvarande ledare har anledning att misstro din far, men han kan inte skada dig. Nu kommer de."

Skepnaderna gör sig snart synliga mot den gråa himlen när de lämnar bergen nedanför sig. Trots det stora avståndet närmar de sig snabbt och Maéla kan snart urskilja deras dräkt och form. Hennes ögon fastnar snabbt vid den största av dem, flygandes i mitten av klungan, midnattssvart och större än hon ens trodde var möjligt för en drake. Dubbelt så stor som Vrothgar, med ett vingspann som skulle kunna omfamna hela byn de lämnat bakom sig. Danva fattar hennes arm och de flyttar sig ur vägen. Hjärtat dunkar hårt i Maélas bröst medan drakarna landar runtom dem. Den stora svarta tar plats på samma avsats och det är precis så att två till får utrymme nog bakom när de vikt in sina vingar. Några landar med gnissel och skrapande från klor på bergsväggen bredvid och vissa sjunker ner på mindre avsatser ur klippväggen i närheten.

"Kom här, de brukar inte vilja stanna länge", säger Danva. Hon har släppt Maélas arm och går framåt mot den stora svarta. Maéla pressar ihop läpparna och följer motvilligt med. Blicken från den gigantiska varelsen framför henne hade varit fäst vid henne sedan de kom inom synhåll, och om Vrothgars blick varit fylld av kärlek och styrka när han sett på henne var dennes ögon kalla och dömande.

Danva stannar och säger med aningen vass röst, "Ranginui."

Det får draken att motvilligt slita blicken från Maéla och han vänder sitt huvud mot kallaren. Han sluter sina ögon och till Maélas förundran böjer han och de andra drakarna på sin huvuden i en lätt bugning.

"Kom Maéla."

Hon tar de sista stegen fram, och fortsätter ännu närmre när Danva manar på henne. Den väldige, Ranginui, fäster återigen blicken på henne och det är ett under att hon inte kuvar för den. Med Danva bakom sig och hennes ord vågar hon sträcka på ryggen och hennes händer slutar darra. Även om hjärtat slår hårt i hennes bröst känner hon ett lugnt.

Draken kommer närmre, andas hennes lukt, och hans andedräkt är varm mot hennes kropp. Med en dov morrning och lätt blottade tänder tornar han hastigt upp sig igen och väser rosslande, "Asht hi rok lahney nau" och Maéla hinner knappt förstå orden innan jätten med ett stort kliv vridit sig om och kastat sig ner för klippväggen där han fäller ut vingarna och flyger bortåt. Hon hör en lätt suck från Danva bakom henne men hinner inte vända sig om innan nästa drake är framme med sin taggiga nos i hennes ansikte. De andra drakarna ger inte ett ljud ifrån sig medan de drar in ett andetag i hennes närhet och snart är de alla borta och uppe i luften igen. Först då låter hon sig sjunka ner på marken och hon tänker över vad drakhannen sagt.

I dig lever han vidare.