Drakens Dotter

Kapitel 67

Historien får en ny vändning i det här kapitlet, kanske något som många av er läsare misstänkt eller i varje fall tänkt tanken om. Ledsen för sen uppdatering, ska försöka få upp två kapitel till i mars månad!

Med målet nu etsat på näthinnan fortsätter hennes vandring. Först nedför sluttningen, vilket tar nära en halv dag. Sedan genom djupare skog igen, men den här gången har den inte samma förmåga att hålla henne tillbaka. Hon stöter på en bred bäck som hon väljer att försiktigt vada igenom barfota istället för att hitta bättre en passage. De få bär och nötter hon vågat sig på att äta innan syns inte längre till och hon testar succesivt nya. Hon lyckas snärja en fet skogsfågel, bara hennes tredje sedan mötet med gnagarna. Någon av dem har hon inte lyckats få fatt även om hon ser dem alltjämt när de ilar i snåren och längsmed stammarna. Det tar tid och energi att plocka fågeln, få igång en eld och lägga in det som blir över till förvaring.

Efter sänkan med den täta skogen glesnar skogen igen och blir öppen. Träden är annorlunda här. Större. Friskare. Terrängen är mer kuperad, och blir värre för varje dag som går. Hon är helt utslagen om kvällarna, hinner knappt bestämma sig för att sova innan hon slocknar. Skydd för nätterna slutar hon bygga. Det tar mer energi än det är värt och det är lättare att hitta naturligt skydd i form av en brant. Trots att hennes resa sliter på hennes kropp så ser hon hur ben och armar sakta återtar lite av sin forna form. Hon blir inte längre trött av att ta sig över höjder. Nedfallna träd eller andra mindre hinder hoppar hon enkelt över eller hukar sig under. I vattendragen skymtar hon sin spegelbild och personen som stirrar tillbaka är inte längre hålögd eller spöklik. Hon ser ut som en människa, en ung kvinna. När hon har håret utsläppt viskar det mot hennes axlar. Hon föredrar att ha det uppknutet där det inte lika lätt fastnar i trädens grenar. Här ute behöver hon inte tänka på att dölja det, och det är sannerligen en befrielse. Faktiskt, så ville hon aldrig behöva dölja det igen.

Flera dagar senare

Det är mitt på ljusa dagen och efter så lång tid i den dämpade skogens ljus får hon kisa lätt mot det landskap som tar vid. Slätter. Milslång böljande mark av kort gräs och berg i dagen. Slumpvist utströsslade klippblock, stora taggiga klumpar, bitar av berg. De som är närmast glänser i solen, men blir bara mindre svarta prickar längre bort. Det är till stor del platt, utelämnande, med vissa skiftningar, vågor i marken som till viss del döljer en bit av slätten bakom. Så öppet. Slätten övergår gradvis i ett grönt bälte av skog utmed bergens rötter. Stegrande mark med branter, väggar av sten, växer successivt upp från träden. De blir högre och högre där de reser sig upp, det ena berget framför det andra, och de värsta av dem tycks nudda himlen. De är de högsta berg hon någonsin sätt, och hon undrar vilket landskap som döljer sig bakom den första kammen av toppar. För att ta sig dit måste hon korsa landet mellan henne och bergen, så hon blåser ett kort andetag genom näsan och biter ihop käkarna med sina första steg ut ur skogen.

Hon har kött kvar från sin senaste fågel i packningen, den och bären och nötterna hon också samlat på sig får lov att räcka. Det borde trots allt inte ta mer än en dagsmarsch att korsa slätten, särskilt inte när underlaget i form av mjukt gräs var fritt från rötter, snår och träd som annars saktat ner henne. Hon kan fortfarande urskilja löven på träden hon lämnat bakom sig när håren sakta reser sig i nacken. Det här landskapet är så naket, så utelämnande och öppet att hennes kropp vill börja springa. Adrenalinet dunkar i öronen på henne och hon kan inte låta bli att kasta blicken mellan de små förhöjningarna i marken. Vad dolde sig bakom dem? Hon kunde se så mycket men minsta förhöjning dolde också så mycket av det platta landet bakom. Hon passerar det första klippblocken och kan inte hjälpa att runda det med en större marginal. Inget där. En suck undslipper henne, men det är fortfarande någonting som får hennes sinnen att vara på helspänn. Nerverna kittlar i henne på ett obehagligt sätt för varje steg hon tar. Hon kommer tillslut halvvägs, och känslan av att ha lika långt fram som tillbaka till tryggheten hon lämnat gör det tungt att andas. Det är så stilla. Grässtråna väser av vindens rörelser. Hon passerar ännu ett klippblock och svär lågt åt sin fånighet att hålla lite extra avstånd från den. Marken är här och var prydd med flera knytnävsstora stenar och mindre skärvor. Efter att ha kontrollerat baksidan av klippblocket fastnar hennes blick på de små kornen vid hennes fötter. De, rör på sig? Hon kollar närmre och inser att hon inte inbillar sig. Det är då hon hör det, eller snarare känner. Marken har börjat darra och vibrationerna blir snabbt starkare.

Det som väller fram inom synhåll bakom en av kullarna får henne att frysa på plats och spärra upp ögonen. Gigantiska hovdjur med stora pannor, trubbiga små horn och tjock brun päls. En hel hjord galopperar i rasande fart rakt mot henne. Utan att förlora en sekund till kutar hon mot det närmsta klippblocket. Djuren håller samma riktning och de springer flera i rad. Som en vägg av kött och muskler. Djuret längst ut är en knapp meter ifrån henne när hon kastar sig sista biten. Hon blir nätt och jämt träffad av dess bog och smällen får henne att knuffas hårt till marken. Panikslaget kravlar hon sig snabbt tätt intill den stora biten sten och ser hur djuren fortsätter framåt på slätten. Ljudet av deras hovar är öronbedövande såhär nära inpå och jorden de trampar sönder sprätter och moln av damm bildas. Hennes hjärta dunkar hårt medan hon ser på, och tillslut har de sista djuren passerat. Hon tar sig skakigt upp på fötter när hon känner ett uns lättnad över att det är över ryter hennes instinkter åt henne att ducka. En skiftning i vinden, något som närmat sig ovanför. Hon slänger sig ner, vänder blicken uppåt och tappar andan när historiens bevingade best skjuter som ett spjut genom luften precis ovanför henne och klippblocket. Den rispar blocket med sina vassa klor och det skärande ljudet följs av fallande skärvor av sten. Hon håller för ansiktet och hör sin snabba andhämtning. Den fortsätter framåt, och med majestätiska vingslag närmar den sig hjorden. Hon ställer sig upp, på häftigt skakande ben, och kan bara gapa efter draken.