En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 1

Ibland börjar jag skriva på saker som jag inte borde skriva på. Det här är en sådan historia. Ett sidospår. Jag fick en idé och jag kunde inte sluta tänka på den så jag skrev ner den.

Hoppas att du gillar det. Berätta jättegärna vad du tycker! :)

//Mica

_

_

Jag har aldrig smygit ut mitt i natten.

Det fanns aldrig någon anledning. Jag trodde inte att det skulle ske.
Förrän nu. Jag lever en dröm. En dröm som jag vaknar till varje natt och tar vid där den senast slutade.

Jag har förberett allt. Noga ända ut i minsta, vid första anblick oviktiga, detalj. Mamma och pappa rör sig ovanför mig på nedervåningen. Mitt rum är tekniskt sett i källaren, på samma plan i alla fall. Tankarna spinner när jag ligger klarvaken med täcket uppdraget högt över huvudet. Om de kommer ner kommer de att tro att jag sover så, och det spelar till min fördel.

Hjärtslagen fyller hela kroppen. Som en gemensam puls ekar över berg och skogar och allt som finns däremellan. Andlöst lyssnar jag efter ljuden från teven. Från män som skriker, pistoler som skjuter och kvinnor som flämtar andfått. Ibland talar de så dämpat att jag tror att mina föräldrar har stängt av men så är det någon som skriker till och jakten är igång igen. Det fortsätter att låta och jag sjunker längre ner under täcket. Genom springan mellan lakanen kan jag se de laserröda siffrorna från väckarklockan lysa farligt i mörkret.

23:17

Jag har fyrtiotre minuter på mig. Innan dess måste de ha gått och lagt sig.
Ett klingande som av glas mot glas går genom luften. Jag biter ihop hårt tills tungan saknar känsel. Om de fortfarande skålar är det inte ett bra tecken.

Jag lyssnar. Minuterna går men de dova skriken från teven skrålar fortfarande. Ibland hörs mammas gälla röst kommentera något och ibland pappas höga skratt dallra genom väggarna. Jag kan inte förstå vad som är så roligt när det enda jag kan höra är pistolskott.
Död.
Död efter död efter död.

Jag sneglar mot de röda siffrona igen. 23:34. Hjärtat bultar fortare. Sprider sin varma kraft genom blodbanorna.

Han är här om mindre än en halvtimme.

Försiktigt glider jag ur sängen. Om inte mamma och pappa vill flytta på sig får jag hitta en annan väg. 

Den färdigtillverkade dockan av filtar, gamla leksaker och slitna mjukisdjur som ska efterlikna mig är precis lika lång. Den klippta leksaksdockan med det nu millimeterkorta bruna håret i spretiga vinklar åt alla håll sitter och stirrar mot mig med sina blanka glasartade ögon. Surt, föreställer jag mig, eftersom jag förstört hennes gudalika utseende. Hennes vackra långa hår sitter istället på badmössan som utgör huvudet på den mänskliga kreationen som ska likna mig. 

Försiktigt drar jag täcket över kroppen, stoppar om henne noga och trycker tillbaka en leksaksbil som glidit ut ur magen. Gamla leksaker kan visa sig användbara. Min högre ängel förstod att de hade det bättre hos mig än hos Elias som ändå bara skulle ha slängt de i väggen så fort han fick chansen.

Vid kudden släpper jag ut håret ur den förberedda hästsvansen och låter det falla över linneörngottet. Det ser ut som om jag just har somnat under täcket med det tjocka bärnstensbruna håret sprutande bakom mig. Lika rött som kåda. 

En blick mot den misshandlade dockan får mig att stoppa undan henne i en låda. Skoldatorn står uppfälld på skrivbordet med en gapande tom svart skärm och fiolen ligger glömd på byrån. Precis som om jag nyss varit här. Jag rättar till tröjan och jeansen som jag låtsats sova i och slänger hästsvansen över axeln.

Redo.