En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 16

Ögonbindeln sväljer allt ljus. Det enda jag ser är små färgglada spektran som blixtrar till då och då. Bagageluckans tunna filt vilar under ryggen och ger inte mycket skydd mot skav.

Bilen guppar över vägens ojämnheter. På något vis känner jag mig mer skräckslagen än någonsin. De för bort mig, långt, medan Kevin tvingas in i en annan bil. Jag vet inte ens vart någon av de är på väg.

Tanken på att behöva uthärda det här ensam sätter snurr på känslorna. De stannar inte. Kommer jag att komma tillbaka till huset igen? På något sätt känns det tomma instängda rummet som en bättre plats än en skumpande bil. Där har jag åtminstone tid för att tänka.
Jag kniper ihop ögonen och låtsas sova.

---

Bakluckan glider upp. Den första lukten osar av sommar. Våren har verkligen spridit sig snabbt. Solen värmer och det tjocka ljudet av syrsor lägger sig som ett kvavt täcke över alltsammans. Det andra är den söta nypondoften. Bubblan spräcks när en hand nyper om axeln och trycker mig framåt.

Någon ruskar om i håret. Det mörka tygstycket faller av och plötsligt blottas världen inför mina ögon. Jag kisar mot det starka kontrastet. Kanoner skjuter kulor av ljus och färger mot mig som alla exploderar på samma gång.

Den svarta tygbiten ligger slarvigt på marken. Färskt gräs reser sig mot de gräddvita molnen ovanför våra huvuden. Himlen är lika blå som vilken sommardag som helst och något bekant vilar över omgivningen. Vi står på en äng. Det är några hus i närheten. Alldeles framför står ett stort gult mitt i en böljande trädgård.

Halsen hinner före tanken och pressar ut ett skrik. Trött och raspigt men det håller. I nästa stund flyger en hand över munnen och trycker ner mig på huk bakom den täta nyponhäcken. Grova fingrar letar sig in mellan mungiporna och jag måste kämpa för att hålla inne kväljningarna. Jag vet precis var jag är. Hur skulle jag inte veta? Gungställningen vid den förvuxna utkanten, den vita altanen, lekstugan. Hortensiarabatten, där jag stod med fötterna i jorden för bara några dagar sedan.

Vi är hemma.

Det känns så fel att allt är så vackert när hela världen är så ful.
Varför, viskar en tyst röst. Det är förnuftet som återvänder. Varför tar de mig hit?

Handen är fortfarande klistrad mot munnen. Smutsen kilar in sig mellan läpparna.

"Titta noga." mumlar en mörk röst mot min öronrygg.

Blicken flackar. Jag vet inte vad det är jag ska titta efter. Huset, trädgården eller gruppen av människor som förde mig hit. I vilket fall behöver jag inte fundera länge. En kvinna i jeans och t-shirt kliver fram. Hon strövar mot hortensiorna. Rabatten som jag landade i innan de la mitt liv i sin händer och placerade den andra ovanpå.

Hon ser nyfiket mot fönstret. Kliver omkring på andra sidan buskarna som skiljer oss åt och spejar runt husknuten för att försäkra sig om att ingen förbipasserande går förbi. Fönstren är mörka och trädgården så tryckande livlös att det inte tar lång tid att lägga ihop att huset är tomt.

Som en försäkran hårdnar greppet om mina bundna handleder och stryper nästan blodtillförseln. Så nära, men ändå så långt borta. Kvinnan tar sats och kastar plötsligt något litet och mörkt mot glaset. Föremålet flyger med en svischande snärt genom luften. Stunden då den träffar glaset bryter en stöt av obehag genom luften.

Det krasande ljudet får mig att haja till och titta bort. När jag tittar nästa gång syns ett svart och spretigt hål i fönstret till städskrubben.
Fliken från mitt lakan är för länge sedan borta.

Kvinnan lyfter upp en grå dunk. Med en min lika intetsägande som en betongvägg skruvar hon upp korken med sina handskbeklädda fingrar. Hon höjer dunken till brösthöjd och häller ut innehållet över sig själv. Håret klistrar mot halsen och glänser i solskenet efter vågen av väta. Hon skulle lika gärna kunna stå och duscha. Lika tafatt låter hon vätskan blöta ner hennes starka kropp. När hon märker att jag tittar avfyrar hon ett brett leende åt mitt håll.

Så drar hon fram en tändsticksask ur byxfickan och med stadiga händer drar hon en av stickorna mot tennet. Jag ser med stum häpnad hur ett ljus blixtrar till när stickan tänds. Lågan fladdrar närmare, ivrig att sluka substansen som ångar från hennes kropp.

Så för hon den mot sina kläder, låter den hugga in på ärmen av tröjan, byxlivet och till sist det svarta håret. Platt och tungt mot nacken efter all vätska. Den lilla lågan som nyss fick plats på spetsen av en sticka strömmar nu över hennes kropp.

Flammor slukar hungrigt varje del de kan få tag på. Håret står i brann, svart blir orange. Jeansen pyser av rök och tröjan fladdrar i samma brandgula nyans. Trots den olidliga smärta elden måste orsaka släpper hon inte ifrån sig ett ljud.

Hennes ansikte förblir orörligt tills det enda som finns kvar är en fläck brinnande gräs. En man går fram och häller en hink vatten över lågan som flämtar till och dör.
Kvar finns bara en hög av förkolnad aska. Ingenting från kvinnan som just spräckte vårt fönster.

---

Hej!

Jag har några viktiga saker att säga.

Först och främst så har jag bytt namn på boken, igen. Jag har problem med att hitta en passande titel så det här får duga tills vidare.
Om du har något förslag får du jättegärna skriva till mig (du får skriva till mig om andra saker också haha!). Men problemet är att det bara är jag som vet vad som kommer att hända i storyn liksom och jag tänker inte spoila något hehe.

Nästa grej är att jag ska åka bort på ett musikal läger där vi ska skapa en helt egen musikal under 3 veckor. Så det kommer inte att bli mycket skrivande för min del framöver.
Därför inga uppdateringar.

Men i augusti är jag tillbaka!

Och nummer tre är något helt fantastiskt.

Min bok Gyllene Sand är en av finalisterna i Årets bok 2017! :O

Bgfhkfdtgjiggvuuhg SAY WHAT!!

Juryn har gjort sitt och nu är det upp till wattpadanvändarna att rösta på vilken som ska vinna.
Det görs i AmbassadorsSEs bok Books of the year i kapitlet innan alla intervjuer. Däribland min, så om du vill veta mer om mig och de andra finalisterna - läs :)
Jag har inte tillgång till en dator så beklagar att jag inte kan lägga in en länk, det suger :(

Så om du har lust och vilja att ge mig en chans, snälla, skicka mig en röst! För kärleken på wattpad och dess fantastiska användare - du och jag och kompisen bredvid.

Det skulle betyda allt om jag skulle bli en av vinnarna. Jag och karaktärerna behöver all hjälp vi kan få. Tillsammans är vi starka!

Som alltid, berätta vad du tycker om boken. Det är alltid roligt att snacka.

Hare bäst!

//Mica