En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 78 - Paula

Tja!

Det här kapitlet har du väntat på, det kanjah lova!

Det är nämligen nu som allt förklaras. The theory of everything. See what I did there? ;)

Nu ska jag inte uppehålla dig mer. Det här är ett jääätte långt kapitel. Nästan 3000 ord. Hjälp! Jag blev uppriktigt förvånad själv. Men det är mycket som ska förklaras.

En till sak. Det är nu det gäller. Nu ska säcken knytas ihop. Så om du hittar några plotholes eller något som jag har glömt eller som inte stämmer, tveka inte att berätta det för mig! Annars tar jag för givet att allt är perfekt ;)

So without further ado, joyful reading and may it be as exciting as ever.

Mica

---

Nästa dag vid lunchtid väcks jag av att det ringer på dörren. Pappa har åkt till jobbet men han insisterade på att lämna en skål potatissallad åt mig i kylen tillsammans med ännu en lapp på vad jag får och inte får göra.

Hela mitt liv står på den lappen. Allt som inte står med är förbjudet område. Förbjudet område med både rasrisk och halka.

Uttråkning är en förbannelse. Jag tror inte att jag har lust att ens lämna sängen på flera dagar.

Men personen som står på andra sidan dörren vill uppenbarligen in för det slutar inte att ringa. Jag snor på mig en morgonrock, knyter den runt midjan för att dölja min nakna mage och går nerför trappan. Det visar sig att personen på dörrmattan är Lucas.

Jag låser upp och visar honom in. Det visar sig vara totalt onödigt. Han rör sig som om det är hans andra hem.

"Pappa är på jobbet." säger jag och pillar med skärpet till morgonrocken.

"Jag vet. Det är inte honom jag vill träffa."

Jag känner hur ögonbrynen reser lite på sig. Då måste det vara mig. Det finns inte så många andra alternativ. Om han inte vill träffa Manna förstås. Han är faktiskt skyldig henne en ursäkt sedan han välte ut hennes matskål sist han var här.
Lucas ser upp på mig efter att han prydligt lämnat skorna i skohyllan.

"Kan vi sätta oss vid köksbordet?"

Jag rycker på axlarna.

"Visst."

Tre minuter senare sitter vi mitt emot varandra med inget annat än en varsin kopp te framför oss. Köket känns faktiskt lite konstigt utan pappas vas. Den var en så självklar detalj.

Lucas viker en brun lock bakom örat och det är först då jag märker att han har uniform på sig. Han tar av sig polismössan och lägger den på bordet bredvid sin mugg.

"Först vill jag säga tack. Du har gjort helt rätt. Kanske var det inte ditt bästa drag att smita iväg ensam, nattetid, till ett hus fullt av kriminella mitt ute i skogen, men du fick oss att öppna ögonen. Nu håller vi på med en ordentlig, en riktig, utredning."

Han lägger betoningen på riktig. Lite generat men ärligt. Svepande lägger han båda händerna ovanpå varandra på köksbordet.

"Det borde vi ha gjort för länge sedan. Vi trodde faktiskt att det redan var kört."

En klump bildas i halsen när han uttalar de orden. På sätt och vis var det redan kört. Om de inte hade tvekat kanske det hade slutat annorlunda. Som om han känner av min oro fortsätter han.