En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 24 - Paula

Klockan slår elva i bakgrunden. Elva långa slag och det är då jag minns var jag är. Med vem. Att pappa kan komma hem när som helst. Hjärtat slår tre snabba slag och tar sedan ett skutt. Med ens verkar blodet ha centrerats till fingertopparna. De är allt jag tänker på. Måste pilla med någonting.
Fingrarna följer konturerna av ett mörkt lejon på underarmen under mig.

"Kom. Vi måste städa."

Det går förvånansvärt fort. Nedervåningen ser ut som ett bombnedslag med omkullvälta stolar, kläder och soffkuddar på golvet. Blommor som nu ligger utspridda lite var stans i huset. På fönsterbleck, spisen, soffbordet. Jag misstänker att min brådska att hinna klart innan pappa kommer hem smittar av sig på honom också.
När nu det är.

När sista handen lagts vid städningen och köksbordet återigen ser ut som en plats det går att äta på ställer jag lättad tillbaka dammsugaren i städskrubben. Det ser till och med renare ut än innan. Ett perfekt alibi.

Utan dammsugaren i händerna känner jag mig naken. Jag ler försiktigt och lutar mig mot dörren till städskåpet när jag tittar mot min främling som står vid köksfönstret och betraktar vår pyttelilla fyrkant till trädgård. Det känns som om vi måste börja om på nytt nu.

Han står där som en skugga, lätt och slank och mörk i det svaga ljuset. Torkar bort en osynlig fläck från köksbänken. Han hör nog att jag tar ett steg framåt för plötsligt vänder han sig om. Jag är på väg att säga något som jag inte bestämt riktigt vad än men han är snabbare. Får det att inte bli mer än otänkta ord när han går fram och drar händerna över mina bara armar.
Jag lutar mig fram och kysser honom.

Jag trodde all nervositet hade försvunnit, spolats ut ur mitt system, men tydligen kommer en ny omgång tillbaka när vi styr stegen mot mitt rum. Mitt ställe. Min fristad. Stunden då han kliver in där känns som ögonblicket då han får se mig på riktigt. Då kan jag inte längre låtsas vara någon annan.
Även om det inte betyder något imorgon.

Vägen uppför trapporna är den längsta jag någonsin tagit genom huset i hela mitt liv. Det känns som om det tar en evighet att ta sig fram. Både på grund av nervositeten och på grund av distraktionen som hela tiden finns där.

Först dunkar jag in med ryggen mot väggen och får ett par varma händer om axlarna, sedan skjuter jag ifrån och får honom att precis undvika hörnet från en tavla av en örn. Vi sicksackar vår väg uppåt i snigeltakt.
Utanför pappas sovrum drar jag undan hakan en bit och hämtar andan med två nu kanske inte lika främmande händer vilande på höfterna.

"Game of thrones?"

Jag minns plötsligt datorn som står vidöppen på sängen. Det är den bästa aktiviteten jag kan komma på som går att göra i mitt rum. Jag kan bara hoppas att han har följt serien. Kanske till och med lika intensivt som jag.
En rökpust blåser från hans läppar.

"Hurså?"

"Jag hade tänkt titta på Game of thrones ikväll men ja, vill du titta?"

"Vilken säsong är du på?"

Jag ler och känner mig stolt.

"Har bara senaste avsnittet kvar."

Läpparna mitt emot dras upp till en munter linje.

"Jag har redan sett det men jag antar att jag kan se det igen. Massage under tiden? Om du vill."

Jag kan inte säga nej till ett sådant lyxigt erbjudande. Det var evigheter sedan jag fick massage senast.
Smidigt duckar jag under hans armar som en ninja innan jag öppnar dörren till mitt rum.

"Gärna." svarar jag.

Datorn står orörd kvar ovanpå täcket. Bara skärmen har slocknat. Det är enda skillnaden. Jag sätter mig i skräddarställning på sängen och börjar försöka få liv i den igen. Sakarias sätter sig bredvid och lutar sig på ena armen.
Jag räcker fram ostbågarna.

"Säkert?" frågar han.

Jag rycker på axlarna. Datorn ger ifrån sig sitt vanliga familjära läte och pausbilden där jag stoppade visas igen. På Jon Snow som skriker och det ser nästan komiskt ut.

När jag tryckte på pausknappen stod min alldeles egna främling fortfarande utanför huset. Nu när jag startar igen är han här inne. Med mig. Hjärtat slår dubbelt.

Det känns naturligare än vad jag trodde att krypa ner under täcket tillsammans. Våra axlar snuddar vid varandra och hans hand börjar cirkulera min rygg. Mjuka, lätta rörelser. Mina ögon är nästan på väg att sjunka ihop. Jag undrar hur mycket Game of thrones jag kommer att se egentligen.

Sängen knarrar. Sedan har han plötsligt rest sig upp. Händerna är borta och ryggen blir kall. Besvikelsen växer tillsammans med kylan. Till min förvåning står han och betraktar fotot på Nicoline som jag satt upp på anslagstavlan.

Han lutar huvudet på sne.

"Jag känner igen henne."

---

Åhh! Jag har längtat så mycket efter att få visa det här kapitlet!

Vad som skulle förgylla det ännu mer är om du skriver en liten kommentar om vad just du tyckte och kanske ger en stjärna :)

Ha det superfint du fina! 😊💕

//Mica