En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 22 - Paula

En glasflaska krasar mot asfalten.  Nedanför kan jag se hur skärvorna splittras och sprids ut över gatan. Det är något orealistiskt som brister när de landar på uppfarten och i syrénhäcken runt min gård.

Två personer håller grepp om varandra. Brottas och försöker slåss om vartannat. Det syns tydligt att ingen av de har en aning om vad kampsport går ut på.

Som ett tyst vittne står jag i fönstret och bara ser på. För rädd för konsekvenserna för att lägga mig i. En lång hästsvans syns under en huva. Den andra personen är svår att urskilja. En kraftigare figur som verkar utnyttja sin större storlek.
Kampen för de ut mot gatan. Längs trottoaren står ett gäng andra figurer och ropar till dem.

Ingen verkar höra.

Fingrarna griper om fönsterblecket. Jag borde göra något.
Duon snubblar mot ljuset från en av gatlyktorna. I skenet syns de genast lite tydligare. Det är en tjej och en kille. Tjejen riktar ett slag mot killens haka, kör upp ett knä i magen innan två åskådare tar initiativet och äntligen drar isär dem.

"Nu räcker det! Kom vi går hem."

Det känns konstigt att titta ner på vad som händer. Ta in allt men inte riktigt finnas där. Som ett spöke.

De två motståndarna kämpar emot men verkar sedan ge med sig. Verkligheten återvänder till dem. Jag ser på hur gruppen bildar en tät trupp och går nära tillsammans nedåt gatan. Deras röster ekar lätt i luften men det är omöjligt att utgöra vad de säger.

Lika stilla som förut står jag kvar vid fönstret. Försöker att bearbeta vad jag precis har sett. Jag skulle kunna vara den enda i hela världen. Ensam vid ett fönster med en djupt blå utsikt över en ödestad. Händerna trevar uppför armarna. Knottrig hud täcker större delen av dem. Jag kramar om mig själv.
Det kunde ha gått riktigt illa. De kunde ha börjat slåss på gräsmattan.

Jag slänger en blick över gatan och det är då jag får syn på något. Någon rättare sagt. Det står någon på andra sidan den knoppiga syrénhäcken alldeles vid grannens soptunna.

I tystnad betraktar jag gestalten i mörkret. En svag rädsla pudrar skinnet. Gardinen lägger sig mjukt mot näsan.
Jag ber en bön att personen inte ska se mig när ett gällt skrik går genom luften. Rösten är mörk och full av smärta.

Första tanken som rusar genom huvudet skriker att någon är kvar. De är här igen. De gick aldrig även fast jag såg att de gjorde det. Bråkmakarna har kommit tillbaka och de är här för att avsluta slagsmålet de aldrig fick reda ut. Sedan följs rösten av ett soundtrack och jag inser att det är datorn på sängen som skriker.
Hoppsan.
Den har spelat hela tiden.

Jag borde ha pausat.
Jag borde verkligen ha pausat. Personen på gatan har hört. Figuren rör sig på andra sidan buskarna och kliver fram på uppfarten. Fullt synlig går det upp för mig att jag vet vem det är. Vi känner varandra. Inte känner-känner varandra men vi har talats vid förut, även om det bara var ett fåtal ord.

Han är ung. En spänd tystnad lägger sig över uppfarten. Hela gatan verkar det som. Bröstkorgen verkar med ens vara centrumet i min kropp. Det är som om vi vet exakt hur långt avståndet är från vägens kant fram till husväggen.

"Du får ursäkta mina vänner."

Jag hajar till. Rösten är både len och raspig på samma gång. Som någon som mår bra fast samtidigt inte gör det. Han är inte i sitt bästa tillstånd. Sprit och cigaretter känns som en bra gissning med tanke på vilken tid på dygnet det är.

Våra blickar möts igen. När jag inte svarar växlar blicken mellan mig och den plats på vägen där gruppen försvann.
Han tar ett steg närmare.