En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 6 - Paula

För ett ögonblick verkar måltavlan röra sig närmare. Rummet sluter sig omkring mig, får det att likna en grotta.
Skottet träffar den yttre ringen.

Jag vänder mig om och laddar om. Fäller upp locket. Världen ljusnar igen och med ljuset kommer ljudet. Skottsalvor viner runt öronen. Borrar sig in i måltavlorna på andra sidan  precis som de borrar sig in i mina trumhinnor. Fingerfärdiga, studsande dån.
Jag håller upp pistolen igen med utsträckta armar. Någon lägger sin hand ovanpå.

"Du har ett bra medelvärde men du måste lära dig sikta." 

En av lärarna, som mått bättre om han stannat kvar på polisstationen istället för att sadla om, vrider mjukt pipan ur min hand. Den fjuniga underarmen nuddar min axel.

"Se. Känn in. Lås."

Han rätar upp sig, skjuter ut bröstet aningen lite till, riktar pistolen mot en annan måltavla och skjuter av. Med en hand. Show off.
Skottet viner genom luften och missar mitten med en hårsmån. Borrar sig in vid de allra innersta cirklarna.

"Du tittar men du ser inte."

Jag plockar upp en ny pistol ur lådan bredvid.

"Kanske inte, men jag försöker i alla fall träffa."

Han klappar mig på axeln men ler inte.

"Tänk, men inte för mycket. Och inte för länge."

Pistolen känns främmande när han går därifrån. Jag måste träna hårdare. 

Linnea står fem platser bort och skjuter med ett luftgevär. De för små hörselskydden kniper åt om huvudet och jag undrar om de skaver.

"Okej." mumlar jag åt mig själv. "Sikta och skjut. Lär dig lita på känslan. Din känsla."

Jag höjer pistolen, låser blicken vid måltavlan och trycker av. Det är omöjligt att hålla koll på kulan i virrvarret av skjuteld. Inte förrän den når tavlan. Kulan flyttar sig några cirklar inåt. På väg mot mitten men inte riktigt där. Jag blundar. Bara för någon sekund, innan jag skjuter iväg nästa. Och nästa, och nästa.
Så som jag hållit på hela vintern. Det gör ont att inte vara tillräcklig.

---

"Där gick ju bra!"

Linnea låser in sin väska i ett blått skåp. Lämnar den där inför hinderbanan imorgon.

"Tala för dig själv."

Jag sprider ut fingrarna över knät.

"Men du blir bättre. Det blir du verkligen. Du har utvecklats jätte mycket på det här året."

"Jag hoppas det. Jag har övat nästan varje dag efter skolan."

Långsamt masserar jag knogarna och ser på skåpet mitt emot. Tittar utan att se. Precis som jag inte ska göra.
Jag vet att hon har rätt. I början kunde jag inte ens träffa tavlan. Sköt alltid för högt, för lågt eller för snett. Nu är det lika sällan att jag missar tavlan som när jag satte en träff förut. Bara det att en polis inte får ta fel på en axel och ett hjärta.
Medelvärdet är bra men inte siktet.

"Bry dig inte om honom. Han är ingen lärare. Han är polis och det är det enda han vill vara så han borde inte ens vara här."

Linnea har uppfattat mina tankar. Jag ler mot golvet. Skakar på huvudet och hoppas att hon förstår att jag lyssnar. I minnet fladdrar en bild av en tygbit och en knapp förbi för säkert hundrade gången. Jag går igenom bilden en gång till. Mina fynd är båda små till storleken. Nicoline skulle träffa Kevin. Hon försvann. Oavsett om hon såg honom eller inte. Någon var klädd i mörkblått och det enda hon lämnade efter sig var en knapp.
Hakan studsar uppåt mot taket som om den hoppat bungyjump mot bröstbenet.

"Vet du hur jag ska komma i kontakt med Kevin?"

Jag droppar fingrarna mot bordet jag sitter på. En tygbit och en knapp. Båda måste dna- testas.
Framför mig väger Linnea på fotsulorna.

"Kevin vem?"

"Du vet vilken Kevin."

"Jaså den Kevin."

Hon låter nacken röra sig i en båge som om hon pratade med hela huvudet. Med ens verkar hon förstå att mina tankar återvänt till det jag alltid tänker på numera.
Mer exakt tänker jag på mitt vittne. Vittnet som jag inte kan komma åt. Jag borde kolla hans hus och föräldrar, jag borde prata med honom men det slår mig att jag inte ens vet hans efternamn. Jag har inget sätt att överhuvud taget få tag på honom. Utom att möjligtvis ställa mig utanför mitt fönster och blint hoppas på att han råkar gå förbi.

Jag flyter upp till ytan igen av Linnea som står och tittar på mig.
Som om blickar kan simma.

"Hur många Kevin tror du det finns i den här stan?"

Jag tror att hon förstår hur nära jag är att prova det ineffektiva sättet. Det finns så mycket hon skulle kunna göra men det enda Linnea gör är att rycka på axlarna.

"Prata med Nicolines föräldrar. Om han var hennes kille borde de veta vem han är."

~~~

Hellu!!

Vad tycks om historien såhär långt?

Rösta och kommentera gärna. Det gör mig alltid lika glad 🌟👌💕

Ha en fin dag!

Kram Mica