En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 20 - Paula

Solen lyser mig i ögonen genom fönstret. Lapparna ligger i en hög på golvet bredvid sängen. Det pirrar fortfarande i kroppen när jag tänker på det hemliga numret. Det kan vara vem som helst. Det är både spännande och fascinerande.
Jag tittar på mobilen och ser att klockan är strax efter fyra. Förmodligen har jag några timmar på mig innan pappa kommer hem.

Nere i köket brer jag två mackor med messmör i brist på andra alternativ, fyller på Mannas matskål och går upp igen. En smak av både syrligt och sött, ungefär som mina delade känslor att sluta skolan, blandas på tungan när jag går igenom anslagstavlan framför mig.

Kvittot, den senaste ledtråden, hänger tillsammans med mina andra fynd. Jobbschemat har klämts in i det nedre vänstra hörnet på anslagstavlan. Idag behöver jag inte bry mig ett smack om vad som händer där. Mer än fem olika före detta brottslingar tittar tillbaka på mig med intetsägande blickar. Och sedan en bit till höger om Nicoline en bild på Kevin.

Han har mer att säga. Han måste ha mer att säga. Inte bara för att jag litar på Linnea utan för att han verkar vara en ensam ö. Ingen känner honom, ingen har tillräckligt med kontakt med honom för att veta vem han är. Nu har jag ett kvitto som hittades i närheten av samma plats som tröjbiten. Chansen att den tillhör honom är stor.
För att inte tala om det med scenskolan. Han borde följa sin dröm och jobba som skådespelare nu. Så varför gör han inte det?

Det vita pappret jag tagit fram är alldeles nerkladdat med frågor men ingen av de duger. Med en alldeles för skarpt vässad blyertspenna stryker jag över alltihop. Inget låter bra. Jag kan inte hitta den rätta vinkeln jag vill ha när jag ringer till honom. Jag drar in luft genom näsan. Gör ditt bästa bara. Du klarar det.

Du är modig.

Jag tänker på lapparna som fortfarande ligger på golvet eftersom jag inte ens försökt flytta dem, och börjar automatiskt att le. Fingrarna letar upp hans kontaktinformation i telefonen och klickar på luren. Tre signaler går. Fem. Sju. Till och med nio. Sedan hörs klicket som bevisar att det är någon som svarar.

"Kevin."

Han låter precis lika less och trött som förut. Vi skulle kunna ha spolat tillbaka tiden.

"Hej det är Paula. Skulle jag kunna få ställa några frågor?"

"Varför det?"

Han låter inte glad precis. Jag drar in ett ljudlöst andetag. Samlar på mig luft. Jag får inte skrämma bort honom nu när han väl är så nära.

"Jag har några nya frågor jag skulle vilja ställa. Om Nicolines försvinnande."

Det blir tyst en stund. Jag har ingen aning om vad han gör på andra sidan luren, eller var han är någonstans. Tankarna målar upp att han fortfarande sitter kvar på sängen med rödgråtna ögon och en trave servetter bredvid sig.

"Okej." hörs det till slut. "Jag antar att det är bäst så."

Det låter tyst, så tyst. Nästan i samma låga kraft som en viskning. Jag ställer min första fråga.

"Vad såg du den natten? Du måste ha sett något."

"Hur menar du?"

"Det var bara du och Nicoline. Hon försvann och du är tillbaka. Du sitter här där du ska vara. Du måste ha sett någonting."

Rösten i andra änden skälver till.

"Nej, du förstår inte. Jag satt gömd bakom ett hus för att överraska henne när hon kom ner, sedan hörde jag ljud som lät som fotsteg och en motor. Jag kunde ju inte gå fram för då skulle de se mig."