En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 46 - Paula

Trots att jag är enormt trött på att cykla när jag kommer hem från jobbet nästa dag bestämmer jag mig för att cykla förbi Idas nya adress. Eller tja, den är inte ny precis. Enligt anstalten ska hon ha bott där de senaste tre åren.

Storhattsvägen 12.

Fördelen med att vara postbud är att jag vet precis var det ligger. Det är inte alls åt samma håll som Utby. Istället styr jag cykeln mot Dege, en bit utanför centrum i Forsåkras södra kant.

---

Storhattsvägen ligger i en by mitt ute i skogen och det märks. Jag svänger in på en väg som leder ännu längre bort från hemma. Bilar kör om mig då och då. De flesta har bråttom och tittar inte ens på mig. En större bil skymtar i början vägbanan. Jag börjar ångra att jag valde cykel. Men en cykel är enklare att hantera. Och enklare att gömma.

Spontant söker jag ögonkontakt med föraren i hopp om att den här gången inte behöva kasta mig åt sidan men får ingen tillbaka. Istället drar musklerna ihop sig i bröstkorgen och hjärtat tar ett jätteskutt. Den skulle kunna hoppa över en bergsskreva.

Jag känner igen ansiktet.

Eller var det bara inbillning? Nej. Ingen kan ha ett sådant ärr. Det går inte att ta miste på.

Det var David som satt i bilen, killen med ärret, inget tvivel om saken. För att dubbelkolla kollar jag märket på bilen innan han försvinner helt ur sikte.

Jo, nog är det en Jeep alltid.

Hela kroppen pirrar av lätta fjäderslag. Jag skulle kunna lyfta från marken vilken sekund som helst. Det är som om det levde en liten fågel inuti mig. Genast svänger jag av efter bilen in mot skogsvägen och cyklar in mot det oändliga.

---

Jag vet inte varifrån han kom, men förmodligen vart han är på väg. Ida är trots allt hans syster. Ögonen suger in tall efter tall, gran efter gran, sten efter sten, när det slår mig att jag kanske lika gärna cyklar rakt mot en låst dörr.
Jag slickar mig om tänderna. Jag har hennes adress. Brevlådan är det enklaste att hitta.

Jag är inte helt ensam ändå. Några hus tittar förbi på vardera sida ibland och de ser välkomnande ut. Några är nymålade andra har en inte alltför gammal bil på uppfarten men de är inte många. Ett av de mindre trevliga har en igenvuxen fönsterruta av rankor.

En kall klo av rädsla kryper längs ryggen. Himlen sprakar i blått men det hindrar inte osäkerheten från att smyga närmare. Av någon anledning känns det som att  vara i en skräckfilm mitt på ljusa dagen. Jag tror att det beror på att jag inte vet vad jag kommer att möta vid huset.

En försiktig röst viskar att jag borde vända om men istället trampar jag fortare. Försöker att inte lyssna, stänga den ute. Jag ska inte vända om. Ska inte. Kan inte.

När jag cyklar genom en korsning som mynnar ut i ett litet samhälle känns bebyggelsen som en välsignelse. Röda stugor står på rad med jämna mellanrum. Tysta och stilla som små sommarstugor övergivna under vintern.

Jag fortsätter att titta efter brevlådor men hittar inga. Stugorna verkar fortsätta tills de plötsligt upphör.

Längst in vid en vändplan, en cirkel på en kulle som vänder tillbaka, sticker övervuxet gräs upp mellan brädorna på verandan till en ensam röd liten stuga.

Storhattsvägen 12.

---

Hallåmi!

Det blev inget kapitel i går för det råkade bli en liten översvämning i köket. Därför kör jag dubbelkapitel i dag istället. Vilket är bra för det här är ett uppladdningskapitel till nästa. Då får du spännigen på en gång, bra va?

Ha det bäst flodhäst!

Och glöm inte,

If everything goes vile just pose and smile!

Mica