En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 14 - Paula

Hejsan!

Jag har varit borta på släktträff de  senaste dagarna men nu ska jag uppdatera varje dag igen :))

Jag hoppas att det här kapitlet inte är alltför knäppt. Isåfall är det bara en försmak på vad min fantasi kan koka ihop. Både jobbigt och fascinerande haha ;)
Skriv gärna vad du tycker.
Och som alltid, rösta och kommentera för då blir jag alltid lika glad! 😊🌟💕

//Mica

~~~

Mossan klafsar under kängorna. Jag har lera på byxbenet. Overallen är både ful och tung. Den lyser orange för att vi inte ska tappa bort varandra i skogen men det får mig hela tiden att tänka på hur lätta vi är att upptäcka. Sista spaningslektionen för den här terminen, och våra grupper ska hitta en svart docka som försvunnit någonstans i skogen.
Det sprakar till i komradion och Noras röst pratar till mig.

"Hon finns inte väster om floden. Jag har i princip lyft på varenda sten."

"Fortsätt norrut. Kom sedan hit."

Jag lyfter på en gren som hänger över stigen och fortsätter att finkamma den nordöstra sidan. Fingrarna rör sig längs den sträva kartan, jämför bild med verklighet medan ögonen växlar mellan båda.

Något säger mig att jag är på rätt spår. Mossan är lite extra tillplattad, som om någon har gått där. Jag följer stigen uppåt och plockar fram kikaren. Förlänger synen mellan träden. De står lika stilla som statyer. Inget rör sig mellan dem. Skogen skulle kunna vara en spökstad.
Efter en stund rör sig Noras steg bakom mig.

"Titta där vid stenklyftan."

Hon pekar tvåhundra meter framför sig, uppe på kullens högsta krön. Vi vandrar uppåt tillsammans bland våta skogsstjärnor och vitsippor. När vi kommer fram kikar jag in i sprickan som delar den väldiga stenen i två bitar.
En människoformad docka i svart plast ligger mellan dem. Ansiktet nedåt. Nora vänder henne på rygg och börjar ge konstgjord andning. Sextio kilo som måste konkas hem.

"Det där gjorde vi bra." säger jag och lyfter handen till en high five som Nora besvarar.

---

Vårvinden drar i min tunna jeansjacka. Jag står och försöker hämta andan medan ögonen tar in planchen jag hängt upp. Det hänger säkert ett tjugotal runt hela stan och behövs förmodligen mer. Hela eftermiddagen har gått åt till att sätta upp efterlysningslappar.

Nicoline tittar tillbaka mot mig med leende ögon och Dino i knät. Jag valde en bild tagen från hennes rum när han fortfarande var en mycket liten leguan, eftersom hon ser så naturligt glad ut.

Namn, kort beskrivning av vad som hänt och mina kontaktuppgifter. Allt finns med. Någon borde ringa. Åtminstone en ynka person borde ha sett något. Hon bor visserligen på landet men landsbygden är inte så liten.

Någonting stöter till longboarden som vilar lojt under armen. Jag snor runt och känner chocken få ett stadigt tag om strupen. Ett spänne håller upp det ljusa håret i en hästsvans. Hon ser ut att vara äldre än pappa. Framför mig står kvinnan från macken.

Munnen faller vidöppen. Underläppen har ingen känsel längre. Tankarna kan bara framkalla två ord.

Åh herregud.

Hon ler mot mig och sträcker fram handen.

"Jag presenterade mig aldrig. Jag heter Maria, om du vill..."

Det svartnar för ögonen samtidigt som gatlyktorna verkar skina som strålkastare mot mig. Överallt i hela synfältet blinkar prickar i olika klara  färger. Jag känner hur pulsen snabbar upp, slår en volt. Jag kan inte höra vad hon säger. Jag vill inte höra vad hon säger. Under bråkdelen av en sekund står jag helt förlamad innan handen släpper brädan som dunsar i marken och fötterna tar fart.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli tvungen att fly genom min egen stad. Det är imponerande hur snabbt jag får upp farten. Hus och affärer svishar förbi. Färgerna suddas ut men jag håller blicken stadigt fäst framåt.
Herregud. Herregud. Shit.
Är det det här som menas med att ha en stalker?

Adrenalinet pumpar i låren. Jag kan inte sluta åka. Tårarna tränger fram mellan ögonlocken och plötsligt ser jag ingenting längre. Hela världen skakar innan allt kränger omkull och jag upptäcker att det är jag själv som ramlar.

Livrädd tittar jag mig omkring och försöker att resa mig upp. Jag måste upp. Måste vidare. Bort härifrån. Det dunkar i ena knät men jag har inte tid med det. Jag har inte tid för smärta. Plåster är en annan historia.

Världen snurrar men jag kan inte förmå mig att ligga kvar på marken. Händerna griper om gruset och med med ens är jag uppe på fötter. Longboarden ligger en bit ifrån i gräset. Jag sätter ena foten på den och struntar i att känna efter innan jag sparkar iväg.

Hjärtat dunkar fortfarande i bröstkorgen och kinderna är alldeles våta. Folk passerar. Jag ser de inte, bryr mig inte. De är bara skuggor i periferin. Jag känner mig som ett djur under jakt. Om hon följde mig ända hit, vad hindrar henne då från att följa mig hem?

Jag passerar trottoarkanter och gator, rullar nerför trappor och övergångsställen. När jag kommit fram till mina kvarter hoppar jag av i farten och tar in bakom parkeringen i ett bostadsområde på en annan gata.

Tryckt mot en vägg med en skinande grön bil framför näsan drar jag in benen under mig utifall att jag skulle behöva springa fort. Försöker att fokusera allt jag har på att sluta skaka. Brädan ligger tryggt under armbågen och ryggsäcken gör det lite bekvämare att sitta.

Andetagen ekar i huvudet. De överröstar allt annat. Med ögon som börjar svida av tårar slappnar jag av och försöker hitta rytmen i andningen igen.

Hon förväntar sig såklart att jag kommer att sticka hem, eller till skolan, eller till en kompis. Inte att jag ska sitta vid parkeringen intill några nästan helt okända bostadshus och gråta.

Jag vet inte hur länge jag sitter där. Bilen används inte. Den står kvar och fortsätter att tjäna mig väl. När jag till slut tittar på klockan visar den 18:49. Kroppen har lugnat ner sig och jag har långsamt börjat återhämta mig.

Försiktigt kikar jag ut från bilen i höjd med ena framlyset. Vägen är fri. Tyst fortsätter jag den sista biten hem.

Det lyser inte i huset när jag kommer fram. Pappa måste jobba övertid. Med en snabb blick över axeln låser jag upp och låser sedan genast efter mig.

Tyst smyger jag upp för trappan som om någon skulle kunna höra även fast det bara är jag hemma. Mannas matskål är tom vilket till största chans tyder på att hon är ute.
När jag kastar mig över täcket på sängen är det som om varje cell stänger av. Bortkopplad. Linnea ringde och bad om ursäkt igår. Om hon bara väntat en dag till så hade jag kunnat säga att ingenting alls är som det ska.