En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 18 - Paula

"Bestäm dig." muttrar jag åt vårvinden.

Det är så typiskt. Det är juni och sista skoldagen är här, ändå verkar vädret fortfarande inte kunna bestämma sig för vinter eller sommar.

Marken är bar, flera små blommor i gult tittar fram och småfåglarna börjar lugna ner sig lite men ändå blåser det kallt. Jag känner mig inkapslad i en box.

Jag trampar upp farten längs gatan. Låter longboarden rulla nerför backen. Sista dagen i skolan för terminen.
Det känns både bra och dåligt. Skönt att slippa allt som hör tidiga morgnar till, inte så skönt att vara utan alla expeditioner och skjutbanan. Som ett stort kliv tillbaka kommer jag inte att kunna låna någon utrustning längre.

Men just nu får jag det.
Jag låser upp säkerhetsdörren till utomhusskyttebanan. Det är alldeles tomt innanför grindarna. Linnea har inte kommit än.

Måltavlorna stoltserar borta på andra sidan. Gräset känns fortfarande blött när jag börjar gå mot förrådet. En övergiven och upprustad lada full av en massa skåp med lås.
Där inne finns vapnen. Mängder av pistoler, pilbågar och gevär i olika typer och form.
Jag hittar ljusknappen och finner Linnea sittandes på en låda.

"Hej. Nu sätter vi igång."

Hon hoppar upp som om hon väntat på mig. Jag väljer ut en pistol, tar med en burk full med skott och följer efter henne.

Morgonsolen gnistrar i metallen längs sargen. Fyller mig med en känsla av lätthet. Så pass mycket att jag tappar greppet om burken med extra skott. Den dunsar ner på en grästuva samtidigt som jag ställer mig till rätta längst till vänster, lyfter pistolen och siktar.

Linnea ställer sig allra längst bort i andra änden.
Pistolpipan darrar till lite innan den skjuter av.
Träff.
Ändå.
Jag försöker upprepa samma procedur, men skottet missar.

"Stadig hand. Sikta, skjut. Kom igen." mumlar jag.

Bredvid hör jag hur tavlan smäller till efter ännu en träff. Pulsen börjar dunka i magen. Det är sista gången vi har tillgång till banan. Jag måste sätta det.

Jag lindar fingrarna om pistolen och skjuter igen. Ögonen blinkar till automatiskt.
Det är bättre den här gången, men inte bra. Jag skulle fortfarande inte våga skjuta mot en riktig människa.

Jag siktar och skjuter igen. Igen. En gång till. Det blir bättre, det är i alla fall vad jag intalar mig. Tankarna låser in sig i ett enskilt rum. Som om det just har vuxit upp fyra väggar runt om mig.

Jag siktar. Det tar bara några sekunder att fästa blicken. Skjuter. Tänker på skolan. Den borde börja snart. Jag undrar vad är för lappar vi ska skriva. Bulls eye.

Väggarna försvinner men jag fortsätter skjuta. Bryr mig inte om var skotten hamnar. Resultatet räknar jag sedan. Inre cirkeln. Yttre cirkeln. Vägg. Det spelar ingen roll. Efter en stund hamrar fingret mot avtryckaren men ingenting händer. Det enda som kommer ut är en massa klick.
Slut på skott.

Jag laddar om och lägger pistolen på ett träbord en bit ifrån. Svänger runt och går mot måltavlan på behörigt avstånd.

Vinden får mig att dra ner tröjans ärmar över fingrarna.
Det ser bra ut. Jag är inte en lika säker skytt som Linnea men jag kan i alla fall träffa de inre cirklarna.
Ett litet leende sprider sig över läpparna och målar bröstet gult.

---

Hjulen studsar upp mot trottoarkanten. Jag snurrar upp brädan under armen. Samling, avslutning, fika. Det är schemat. Och något nytt som läraren presenterat att vi skulle göra. Någon form av lyckohälsning. Sedan klart.

På väg genom dörren griper jag om flätan och slänger den över axeln. Tar dubbla steg uppför trapporna och känner hur den mjukt dunsar mot ryggen. 

Utanför biblioteket väntar ett välbekant ansikte på mig. Linnea slår igen boken hon har i knät och ler mot mig.

"Sommarlov! Vad kul, nu måste vi jobba!"

Hon hoppar upp och gör en grimas. Jag drar på mungiporna utan att le.

"Åh ja!"

Det snart stundande sommarlovet har en framsida och en baksida.
Jag får mer tid för Nicoline och Linnea har lovat att hjälpa mig så mycket hon kan.

Men samtidigt i en annan del av världen har alla polisstationer valt att anställa någon annan så jag har fått lov att gå tillbaka till mitt gamla jobb som postbud.
En till sommar med alldeles för mycket adresser och pinsamma svar när personen kommer ut på verandan innan jag ens tagit fram breven.

Alla elever samlas i aulan för en gemensam samling. Sånger blandas med rektorns tal. Elevrådet har gjort en sketch med dåliga skämt om svensk sommar.
Det är rätt mysigt ändå och när lärarna till slut har ställt upp sig på rad och tagit emot långa blomsterkvastar märker jag att jag applåderar tills handflatorna svider. Elevrådet borde fått blommorna.

Ett långt led makar sig av scenen i snigeltakt. Ledet rör sig så långsamt att det nästan trampar på stället. Jag låter blicken landa på gardinerna när plötsligt Linnea drar i min ärm.

"Titta, där flyger vår skolsyster på en raket."

Jag blinkar och är på väg att säga va innan jag tappar hakan men sedan ser jag vad hon pekar på.

Ovanför scenen flyger en sammetslila raket med skolsköterskans huvud ditklistrad på sig så att det ser ut som att hon rider den. Bakom raketen rullar det fram en banderoll med texten: Ta hand om er och använd sololja! Ha en trevlig sommar! Önskar personalen.
Det är roligt för i princip alla kom till skolan i början av maj som kräftor.

En tjej bredvid oss har precis kommenterat att raketen ser ut som en böna när skolans elever plötsligt bestämt sig för att strömma ut i korridoren. Nästan - bara nästan - som en sorts mångfärgad flytande massa.

~~~

Hej hej!!

Nästa kapitel! Yesss!!!
Nu börjar sommarlovet, några veckor för sent bara ;)
Du får jätte gärna rösta och skriva något om vad du tyckte om du har lust 😊😍

Kramar
Mica