En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 35 - Paula

Jobbet börjar på måndag.

Jag kan offra en lördag. En heldag på spaning. I ryggsäcken ligger det viktigaste. En ficklampa, en vattenflaska, ett par mackor, extra batterier, en tjocktröja och ett paraply. 

Som ägare och grundare av en restaurang har pappa sällan ledigt och idag är inget undantag. Jag behöver inte ens oroa mig för att smyga ut, för han är ändå inte hemma.

Longboarden stannar hemma för en gångs skull. För ett ögonblick överväger jag att ta bilen men väljer sedan den gamla damcykeln med rostig kedja. Bilen kommer bara att låta och dra till sig uppmärksamhet. Med cykeln kan jag få upp ett hyfsat tempo och snabbt hoppa i diket om det skulle behövas.

Damcykeln sviker mig inte visar det sig.
Den tar mig ut från gatan, förbi flera kvarter och vidare mot cykelvägen runt stan som bland annat leder förbi macken.

När jag kommer fram svänger jag som planerat av till höger men macken är inte den samma som förut. En tjock, grynig klump bildas i halsen och jag biter i tungan som om det skulle få klumpen att skingras.

Macken har stängt igen och det märks. Butiken är mörk och låst och inte alls lika inbjudande. Innanför fönstren syns fortfarande varorna som tysta skuggor på väggarna.
Jag tänker på Madeleine och vad som händer med henne nu när hon inte kan jobba här längre. Visserligen jobbar hon i den där klädbutiken också men två separata jobb pekar antagligen mot en dålig inkomst.

Efter att ha rotat runt på parkeringen i en dryg kvart utan att hitta något bestämmer jag mig för att fortsätta.

Jag cyklar längs vägkanten och spejar åt båda sidor. Mot skogen sa Sakarias. Mot Utby.

Hög tallskog kantar båda sidorna. Tjocka stammar och grenar med blågröna barr. Vägen är rak och fortsätter att vara det.
Jag håller utkik.
Inte en kotte kör om mig.

Som på beställning kommer det såklart en bil just när jag tänkt färdigt tanken. En röd ford med fokuset spikrakt på vägen. Jag håller mig så nära kanten som möjligt. Bakljusen försvinner och jag är ensam igen.

I dikeskanterna ligger gammalt grenris, plast och papper. Det är lite tröstande att de oavsett vad bara kunnat köra rakt fram hittills. Det känns som om trädtopparna hånar mig. Med sin höjd och med sin kunskap. De har minsann kunnat se varenda kotte som tagit sig förbi. Lyssnat till varje ord som yttrats och varje motor som startats. Jag vinklar blicken uppåt.

Om de bara kunde dela med sig.

Under de få sekundrarna jag inte ser vart jag cyklar skrammlar rostståhejet till och studsar mot något. Något hårt. Jag pressas framåt av kraften, vinglar till och tappar balansen men lyckas hitta den igen. Magen mallar sig över prestationen med den nyfunna balansen och sprider en lustigt lätt och pirrande känsla.

Genast tar jag stöd med båda benen på var sida om ramen och tittar på marken.

Framför mig ligger en handväska. Rätt fint skick. Det ser ut som om någon bara dumpat den mitt på vägen. Släppt den och gått vidare som om den vägde för mycket för att bära runt på.

Jag kränger på mig ryggsäcken på ryggen istället och lägger handväskan i cykelkorgen. Den är så liten i jämförelse att korgen lika gärna skulle kunna vara en lyxsvit.
Jag har ena benet över sadeln när jag kommer på att det nog är smart att kolla igenom den först.

Dragkedjan knarrar när jag drar upp den. Väskan har ett stort fack och några mindre på sidorna. Ett läppstift, ett penfodral och två äpplen som inte ser så glada ut tittar upp mot mig ur det stora.

Första facket innehåller ingenting, utom lite damm på sin höjd. Det andra likaså. Det tredje däremot får varningsklockorna att ringa i öronen.

Mellan tyget hittar jag en tändsticksask. Inte det vanligaste att bära med sig precis. I alla fall inte nu för tiden när det finns tändare.
Jag slänger ut äpplena och behåller resten.

Jag cyklar vidare med väskan tills jag når mitt första vägskäl. Egentligen är det inget nytt. Jag visste att det skulle komma och jag vet på ett ungefär vart den leder.
En blå pil pekar in åt höger.

Sommarbyn.

Om jag fortsätter rakt fram kommer jag att hamna i Utby, grannkommunen.

Jag ser mig omkring på tomma genomfartsvägar och höga träd. De kan ha fortsatt rakt fram eller svängt av. Hjulspåren från gummi på asfalten kan vara hur gamla som helst.

Jag svänger in mot Sommarbyn. På något sätt känns det bra att hålla tummarna inuti handen precis under cykelstyret.
Det är dags att finkamma deras nerlusade karta.

~~~

Hej där!

Hoppas allt är bra, annars gör det till något bra :)

Skriv jätte gärna vad du tyckte om det här kapitlet 😊👏 eller rösta. Det gör mig så otroligt glad.

Ha det fint!

If everything goes vile just pose and smile!

//Mica