En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 6

Jag vet inte hur länge vi har kört när bilen skumpar in på en bensinstation i utkanten av någon stad jag inte känner till. Mörkret har fallit som en tjock mantel över hustaken men det är ändå inte svårt att se genom svärtan. Ljusföroreningarna från gatlyktorna och mackens gula lampor får det att verka som om vi lever i en egen värld.

Ingen har öppnat munnen för så lite som en hostning under resans gång. Jag ligger raklång över filten med fingrarna hårt inkilade i väggarna för att åtminstone ha något stöd att hålla fast vid. Fötterna tar spjärn mot golvet för att inte flyga runt som en  lealös trasdocka.
Även fast det är precis vad jag känner mig som.

Bilen tvärnitar. Bakhuvudet slår i golvet och jag kväver en inandning. Två av männen hoppar ut. Den ena ställer sig vid tanklocket medan den andra lufsar in i stationsbutiken samtidigt som han drar huvan över huvudet.

När motorn äntligen tystnat och bilen blir helt stilla drar jag en lättnadens suck. Mardrömsresan är i alla fall över för ett litet tag.
Dammet kittlar mot huden och vid toppen av fönsterrutan syns de tomma skalen från husfasader. Så nära fast ändå så långt borta.
Jag motar upp vikten på ena armbågen för att kunna se ut genom fönstret lite bättre och på så vis minska åksjukan något men möts istället av en ren och skär chock. Det är som att bli tilldelad ett knytnävsslag rakt i ansiktet.

Min väntan är äntligen över.

Hoppet återvänder att sakta pulsera genom kroppen och bryter förlamningen. Det kan inte vara sant. Det kan verkligen inte vara sant. Men det är det.
Jag nyper mig i armen.
Kevin står vid den andra bensinpumpen mitt emot och tankar med ett frånvarande uttryck i ansiktet. Ögonbrynen har dragit ihop sig i en gemensam rynka. Det rycker lätt i bröstkorgen när jag får syn på honom. Snabbt skriver jag ännu ett sms.

Jag är framför dig. Titta bara upp mot den andra bilen. När de åker, följ efter.

När jag tryckt på skicka tittar jag ut genom fönstret igen. Han är här. Han är verkligen här. Han ser ut precis som när jag först mötte honom. De slitna jeansen, det svarta skärpet, linnet som lämnar de väderslitna armarna utan skydd mot den kyliga nattluften - vilket han förmodligen är fullständigt van vid. Den smala ringen vid ena ögonbrynet.
Det safirblå håret.
Jag har aldrig sett något lysa så intensivt i mörkret.

Jag ser på när han byter ställning och stoppar handen i fickan. Hjärtat slår en volt när han tafatt håller bensinpumpen i ena handen och läser mitt sms i den andra. Så tittar han plötsligt upp och jag förstår att han har läst klart. Han har förstått.

Ögonen rör sig över stationen tills de träffar bilen snett emot hans egen. Efter en kort sökperiod når hans lavendelögon bakluckan och finner mig. De spärras upp till två runda klot. Munnen vidgas nästan som om han skulle skrika, men det gör han inte. Med blicken klistrad vid hans mimar jag ljudlöst orden en gång till och pekar mot framsätet.
Om han har läst mina sms borde han förstå.

I nästa stund öppnas dörren till butiken och mannen med huvan kommer tillbaka med åtta påsar hamburgare i händerna. Han marscherar raskt mot bilen och blir den sista som hoppar in. Medan den grå drogdrottningen river gasen i botten fokuserar jag all min sista energi på Kevin. Ser på honom tills det safirblå håret smetar ut sig mot de mörka kläderna i en konstig blandning av blått och svart. Ser hur han betalar för sig och sätter sig i bilen för att göra just det han inte hoppades att kvällen skulle bjuda på. 

Hela vägen mot mitt skumpiga osäkra öde ser jag hur nosen till hans silvergrå gamla Fiat förföljer vår stora SUV på behörigt avstånd. Stenen lyfter från bröstet en aning när jag inser att kanske, kanske, är jag inte så körd ändå.