En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 53 - Paula

Jag slänger telefonen på sängen. På nedervåningen rör sig pappa genom huset som om han egentligen behövde ge sig ut på en riktigt lång långpromenad efter det där ägget.
Kevin svarar fortfarande inte.
Jag borde leta rätt på hans adress och gå direkt till dörren och knacka på.

Nästa sekund vinglar världen till när det går upp för mig vilken perfekt idé det faktiskt är.

Efter en halvtimmes eftersökningar utan resultat drämmer jag igen datorn. Därefter telefonkatalogen bredvid som ändå var ett hopplöst fall.
Ingen Kevin.

När jag får ögonkontakt med bilden av Nicoline är det som att någon drar mig baklänges flera meter. Ett tag är jag rädd att jag ska krocka i något men det är bara hjärnan som spelar kroppen ett spratt.
Den enda jag känner som borde veta var Kevin bor är Sakarias. Var nu han finns. På museet?
Kanske.

Jag har inte hans nummer men jag har hans efternamn.
Försiktigt vecklar jag ut konstbladet med beskrivningarna om hans konst.

Sakarias Norgren.

Både tecknare, skulptör och akvarellmålare. Ögonen söker sig ut genom fönstret. Åt det hållet centrum ligger.
Han är för ung för att finnas i telefonkatalogen. Nere på museet borde de veta numret till sin egen konstnär.

---

Longboarden seglar över kullerstenarna med ett rullande smatter. Jag svänger in mellan två hyreshus och tar en genväg över bron längs ån mot museet. För att vara fredag eftermiddag är det ovanligt få som rör sig ute på gatorna.

Jag skjuter upp brädan under armen när museets branta stentrappor breder ut sig framför mina fötter ännu en gång. Pampigheten får mitt mod att sättas på prov.
Det vibrerar i fickan.

Jag är på vippen att låta det vara men ändrar mig utifall att det skulle råka vara något viktigt. Tacksamheten lyfter nästan fötterna från stenplattorna nere på marken när jag läser meddelandet. Flera stötar pulserar genom kroppen.

Det är ett sms från Madde. Jag frågade om hennes nummer på väg till Lucas efter fikastunden i parken.

Haha jag hittade din lapp i min väska. Klurigt.

Det är allt. Hjärtat vet inte om det ska sjunka eller sjunga. Lappen jag skrev med en liten lyckohälsning, som en lyckokaka fast utan kaka, verkar inte ha gjort så stort intryck ändå.

Tacksamheten förvandlas till besvikelse och elektriciteten verkar genast bli till något väldigt lamt istället för kraftfullt. Det skulle knappt kunna kallas stötar det som blodet ger ifrån sig nu.

Jag läser meddelandet gång på gång. Önskar varje gång att det ska komma ett till. Att hon just nu skriver en fortsättning för att brodera ut det hon påbörjat.

När det fortfarande ser lika tomt ut på displayen stoppar jag tillbaka telefonen i fickan och går in genom svängdörrarna.

En städerska står vid disken och pratar med receptionisten. Jag drar ett långt andetag och hoppas att de tar mig på allvar med min fråga.

Sugande på luften under läppen promenerar jag fram mot receptionsdisken. Städerskan upptäcker mig först. Hon har svart hår och stora pärlörhängen i örsnibbarna.

"Hej, jag var här för några dagar sedan." börjar jag och undrar om de känner igen mig. Eller om de har lyckats lista ut att det är jag som är avbilden på en av tavlorna.

"Jag har en fråga till konstnären. Skulle jag möjligtvis kunna få hans nummer?"

Det går lättare än jag trodde. Den positiva responsen är över förväntan. De verkar hjärtligt tacksamma.