En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 54 - Paula

Tjuulooou!

En till GoT musik haha men deras soundtrack är så himla bra! Och stämningsfullt som tusan! Det här kapitlet har jag jobbat med länge för att lösa hur alla möjliga trådar ska gå ihop så hoppas att du gillar det lika mycket som jag.

Glöm inte att berätta vad du tycker! Jag vill alltid veta och jag blir alltid lika glad för en kommentar.

Trevlig läsning! :)

//Mica

---

En timme senare står jag utanför Kevins adress. Det har inte börjat skymma än men det märks att det börjar dra sig mot kväll. Luften är svalare och himlen börjar få en något djupare nyans av sprakande rosa. Sommarkvällar. Om det ändå kunde vara en vanlig sommarkväll vid bryggan. Jag knyter handen i fickan och hoppas innerligt att han inte har kvällspass.

Jag pillar ut ett gruskorn som fastnat i mönstret till skosulan. Våningshuset framför mig är stort och högt. Ett hyreshus mitt i centrum. Jag står på innergården med Sakarias beskrivning nerskriven i telefonen. Lägenhet 125, våning 3.

En gungställning står och slår till vänster mitt i en stor sandlåda. Rönnarnas tunna blad har redan mörknat. Ännu mörkgrönare mot det mossgröna gräset. Jag går fram till porten och skriver in portkoden som Sakarias gav mig.

Tre dubbla trappor senare står jag utanför dörren till lägenhet 125. Tankarna känns som spetsade av spjut. Jag är naglad mot väggen men på något sätt känns det ändå som att jag har övertaget. Klockan börjar dra sig mot sent. Han borde vara hemma. Nu du Kevin finns det inget sätt att slingra undan.

Jag drar pekfingret över dörren innan jag ringer på. Kikar genom postinkastet och ser ett par leriga skor stå vid dörrmattan.

Bingo.

Ändå händer det ingenting. Jag ringer på igen. Väntar och knackar istället utifall att ringklockan möjligtvis skulle vara trasig. Försiktigt provar jag båda två igen samtidigt.

Jag vet inte vilken av de som lockade hit honom men en stund senare hörs fotsteg i hallen och en senig hand syns i glipan innan dörren öppnas.
En millisekund passerar innan jag förstår att jag befinner mig öga mot öga med Nicolines blåhåriga pojkvän.

Han granskar mig uppifrån och ner och höjer på ett tunt ögonbryn som avslöjar hans naturliga hårfärg.
Pepparbrun. 

"Hej, jag skulle vilja ställa några frågor om Nicoline." säger jag uppriktigt, en egenskap som han själv verkar sakna en rätt rejäl dos av.

En suck ramlar från läpparna och huvudet sjunker med ens. Hänger och släpar lite slappt ovanpå nacken. Bröstkorgen höjer sig för att sedan sänka sig innan han tittar upp. Något matt och orkeslöst tittar tillbaka på mig inuti de där lavendelögonen. Som om han inte har fått någon ro på evigheter.

"Jag har ju redan berättat allt." suckar han.

Jag drar in ett andetag så vasst att det känns som att andas knivar och lägger armarna som en sköld över magen.

"Jag tror att du har mer att berätta."

Kevin möter min blick.

"Lyssna, om jag hade mer att berätta skulle jag mer än gärna göra det. Jag skulle berätta precis allt. Om jag bara visste något."

Jag står kvar. Jag tror inte ett ord på det där.

I trappuppgången känns allt mycket mer främmande än utanför hyreshuset. Nytt och märkligt. Nicoline har naturligtvis varit här tusentals gånger men för mig är det outforskad mark. Jag har naturligtvis ingen aning om hur hennes kille bor.
Kevin sneglar på mig från andra sidan dörren.