En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 16 - Paula

Det hänger en ros på skåpet nästa dag. Jag kastar den nästan i papperskorgen.

För en sekund känner jag mig nästan svimfärdig. Snälla, nu får det vara nog.
Men så upptäcker jag den lilla lappen som sitter knuten intill stjälken med en handstil jag mycket väl känner igen.

Förlåt. Du är fantastisk.

Rosen är vit och verkar skör. Den är från Linnea. Och som om hon planerat allt hela tiden, legat mig i bakhåll istället för att gå på toaletten, dyker hon upp bakom kröken från trapphuset. När hon kommer fram sneglar hon ner på den silkesvita rosen mellan mina fingrar.

"Du förtjänar den."

Jag möter hennes svagt gröngrå ögon. Undrar om det är någon sorts märklig metafor till varför den ser så skör ut.

"Tack."

Hon skiftar plats på skolböckerna under armen och lutar de mot höften.

"Var ska du leta härnäst?"

Av den låga rösten att döma förstår jag vad hon syftar på. Faktum är att jag inte har någon aning när det kommer till det här fallet längre. Det är ett mysterium och det enda vittnet jag har vägrar prata med mig.

"Jag vet inte. Jag vet ingenting."

Hon tror mig inte. Ögonbrynet rör sig ironiskt nedåt. Vi börjar promenera mot lektionssalen när Linnea gör en avstickare. Hon pekar mot toaletterna och viftar åt mig att följa efter.
En minut senare står jag lutad mot ett handfat med Linnea bredvid som fantasifullt betraktar våra avbilder i spegelglaset.

"Har vi några vittnen?" frågar hon och möter mina spegelögon.

Jag skakar på huvudet.

"Ingen som sett något, utom Kevin."

"Helt säkert? Har du något ställe att leta på?"

"Hennes rum och hennes hus."

Linnea ler mot sin egen spegelbild. Hon pekar på mig.

"Precis. Vi måste fortsätta där. Det är det vi har och det är dit vi måste fortsätta gå."

"Men jag har redan letat där."

Protesten är lam. Hon ler mot mig i spegeln.

"Inte tillräckligt bra verkar det som. Annars skulle du redan vara förbi."

Jag suckar och tittar på vattendropparna i handfatet. Små, små pärlor som glittrar. Det känns som om det var flera år sedan som jag glittrade som dem.
Jag vill ha svar. Svar på frågor som jag inte förstår.

"Det är inte så enkelt."

"Vad är lösningen på en kidnappning ingen vet någonting om?"

Linnea ser finurligt på mig. Det rycker i ena ögonlocket. När jag inte svarar gör hon det själv.

"Det finns inga svar. Du måste tänka utanför boxen."

---

Jag kommer inte att hitta någonting genom att sitta still. Därför följer jag Linnea till buskarna i Nicolines trädgård även fast jag insisterat på att jag redan letat där.

Hon går mellan dem lika noga som om det fanns en balansgång där på mitten. Trädgården ser ut som vilken annan trädgård som helst. Den är stor och rymlig med vinbärsbuskar längst bort.

Det märks att det har bott barn här. En vattenpistol som blivit övergiven sedan förra sommaren tittar fram efter vintern bakom en hög prästkragar. Lekstugan står lika ledsen som förut vid utkanten av gräsmattan. Vattenkannor trängs längs husväggen. Gula, gröna, blå.
En linje av äppelträd följer tomtgränsen och möts av en högvuxen äng som får gränsen att inte verka jätte viktig precis.

Det är konstigt. Jag har varit här så många gånger men aldrig utan Nicoline. Äppelträden vi brukade klättra i känns små och lite hotfulla. Som om de är tomma nu. Som om det viktigaste saknas.
Som om jag gör intrång någonstans där jag inte borde vara.

Försiktigt lyfter jag på gren efter gren. Tittar bakom stenar och bakom träd. Söker igenom rabatten en gång till. Det måste finnas mer ledtrådar än så här. Det måste det. Måste.

Linnea söker igenom gården på andra sidan. Hennes ljusa hästsvans guppar bakom henne och glittrar i solskenet. Jag går mot vinbärsbuskarna och går sedan tillbaka. Söker efter fotspår i någon riktning även fast de mycket väl måste ha försvunnit vid det här laget. Eller för all del, varför inte hjulspår?

Fingrarna krafsar i jorden, blir smutsiga och krafsar lite till. Det enda jag hittar är stenar och maskar.
Hur kan någon kidnappa en person utan att lämna minsta spår efter sig?

"Vet du va? Jag tänker gå tillbaka och leta någon annanstans."

Jag stoppar tillbaka en fet daggmask som lyckligt kravlar tillbaka genom jorden och försvinner. Linnea står med ryggen mot mig. Hon har fastnat vid lekstugan och verkar studera någonting. Om det är väggarna eller gräset har jag ingen aning om.

"Kom."

Långsamt börjar benen röra sig mot henne. Det går snabbare och snabbare, lite som en robot som får upp tempot. Mekaniskt och taktfullt. Jag vill bara komma fram så att vi kan komma härifrån.

Hon vänder sig mot mig och håller upp ett smutsigt, smalt och avlångt papper. Ögonen möter mina. Hon verkar söka efter bekräftelse.

"Ett kvitto. Det låg på marken under stugan. Det har nötts ut lite men datumet säger 30 maj. Det var då det hände, eller hur?"

Mitt hjärta tar ett skutt och genast är jag framme vid Linnea.
Dagen som tog slut vid midnatt. Hon har rätt. Det är märkligt att det ligger ett kvitto från just den dagen här.
Jag ler mot henne. Energin börjar flyta under skinnet igen. Hon kan inte ana hur tacksam jag är.

"Vad står det på det?"

Jag lutar mig framåt för att kisa över hennes axel. Linnea drar en silverblond slinga som fallit ur hästsvansen bakom örat.

"En kexchoklad och en tändare."

Hon tittar upp på mig. Ögonen speglas av en matt hinna.

"Det vanliga antar jag." tillägger hon.

Jag rycker på axlarna och ler mot henne.

"Datumet säger mer än nog. Nu fortsätter vi leta."

Linnea stoppar kvittot i en liten påse och tillsammans fortsätter vi att kamma igenom bakgården. Den här gången försöker jag se mer än bara en trädgård.

~~~

Hoi!

Och tankar om det här kapitlet? :) Tell mi Tell mi!!

Ha det bäst 💕

//Mica