En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 25

Som i ett släptåg eller ett väldigt smutsigt och oheligt korståg släpas vi tillbaka till stugan i en slarvigt formerad cirkel. Det känns lite som att vara i mitten av en mobiliserad armé.

Kroppen börjar långsamt vänja sig vid ögonbindel och bakbundna händer igen. Ändå gick resan tillbaka bättre än vad jag vågat hoppas på. Det enda jag har blivit tilldelad är ett slag mot ryggen. Lederna känns hela tiden stela av någon sorts spänd beredskap eller skräck. De låser sig när de inte borde låsa sig.

Jag förstår att vi är framme när det mänskliga tåget plötsligt stannar och en dörr glider upp på gnisslande gångjärn. Mjuka steg mot gräs. Sinnena försöker haka upp varje lukt, varje ljudvåg, varje rörelse. Prasslet från stövlar i gräset, lukten av cigarettrök och gammalt virke. Kåda och skrapet mot stenar. Känslan av betong under fötterna. Något säger mig att vi är på väg mot en typ av källaringång eller extra dörr. Jag försöker lägga den på minnet även fast jag inte kan se ett dyft.

Dörren knarrar klagande upp på glänt som om den sjöng en egen klagovisa. Den har lite för många år på nacken. Övermogen till och med. Harklingar ekar längs en rak korridor och sedan påpekar någon för mig att jag ska lyfta fötterna för det kommer tydligen en trappa framöver.

Jag gissar att vi har tagit oss till nästa etapp av stugan när doften av pizza fyller näsan. Jag minns de små vridningarna i spiraltrappan upp till andra våningen.
Någon ger mig en knuff och jag ramlar tydligen precis där de vill ha mig för i nästa sekund slår en dörr igen. Samma eländiga dörr.
Jag vinglar till och faller till golvet där träflisor återigen skär in i huden.

Av alla misslyckanden känns det här som det absolut värsta. Det mest hopplösa. Tillbaka på samma ställe. Återigen släpad till ruta noll.
Fast igen.

---

Rummet är kolsvart. Jag kommer på mig själv med att blinka innan jag minns att jag har ögonbindel. Jag måste ha somnat. Försiktigt vänder jag om på mage, lägger huvudet mot golvet och börjar skava tyget mot plankorna. Upp och ner, upp och ner. Det är den effektivaste distraktion jag känt på länge och tar slut alldeles för snabbt. Tyget faller ner mot golvet. Trasan trasslar in sig i mitt hår men efter att knuten lossnat faller den ner som ett halsband runt nacken.
Jag pratar innan jag ser.

"Kevin?"

Inget svar. I nästa ögonblick justerar pupillerna sig till det svaga ljuset och jag upptäcker att han inte är där. Tomt sånär som på min egen skugga. Jag är ensam. Alldeles ensam. Kanske är det det här som är mitt straff. Vårt straff. Innan hade vi i alla fall varandra.
Inte längre.

En överväldigande trötthet spolar över mig. Den skulle lika gärna kunna ge mig en kalldusch och spruta upp i ansiktet med vid stråle. Försiktigt lutar jag mig ner mot plankorna. Känner trät stadigt och hårt vila under mig. Andas in, andas ut. Andas, andas. Varje cell i min kropp känns avtrubbad och svällande men på ett märkligt sätt har jag aldrig känt mig mer levande.

Smärta och kärlek. Det är någonting med de två faktorerna kombinerat tillsammans som skapar märkliga ting. Två tvillingar som hänger ihop. Även om det nästan dödar en så går det inte att låta bli att känna någon form av njutning när smärtan är som allra värst.
Det är någonting med att vara utsatt och bortom det normala, inte vara i sitt vanliga tillstånd.

Hoppas jag.

---

"Hjälp mig."

Jag sjunger orden. En långsam och klagande melankolisk melodi. Någon del i mig har gett upp men en annan är fortfarande lika säker på att jag kan, ska, komma härifrån. Ibland serveras mat. Det måste vara ett positivt tecken. Jag vet inte när men jag får det. En morot, en portion torftig havregrynsgröt om jag har tur, eller några bleka korvbröd som nästan har samma nyans som min egen hud.