En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 62 - Paula

Jag sitter med ryggen pressad mot väggen. Andas inte, rör dig inte, gör ingenting. Bakom ögonlocken föreställer jag mig hur det ligger en död kropp i trappan.

Det känns som om tusen sekunder passerar samtidigt i slowmotion genom ett mycket tunt hål, sedan hörs fotsteg och låga röster som söker sig hitåt. Gångjärnen klagar när dörren glider upp. Området närmast trappan får ljus på sig och jag motstår impulsen att titta upp.

"Shit." mumlar någon.

"Vad har hänt?"

"Titta. Någon har skjutit honom."

Det behövs inga ord. Jag vet vad de vet. Och de vet vad jag vet. Någon är här.

Tystnaden som följer är den värsta jag upplevt i hela mitt liv. Som om den sakta sågar av mig kroppsdel efter kroppsdel.

Jag väntar, sitter fortfarande alldeles stilla och hoppas att de ska gå snart. Först är jag rädd för att det kommer att dröja mycket länge tills dess men sedan säger någon av dem något mycket värre.

"Vi måste söka igenom huset. Hela huset. Hitta inkräktaren så snabbt som möjligt. Jag meddelar de andra."

Dörren stängs och båda går sin väg åt olika håll. Kanske för att hämta vapen, förmodligen kommer de tillbaka. Den lilla tiden jag har på mig kan vara den sista jag får.

Snabbt ser jag över vad jag orsakat hittills. Jag har använt ett skott. Alltså har jag sex kvar innan jag måste ladda om. Beroende på hur många som kommer tillbaka skulle jag kunna skjuta de allihop.

Fast jag har redan begått det misstaget. Det värsta har redan skett. En person har redan dött och jag vet inte hur många gånger jag kan skylla på självförsvar i rätten.

Jag plockar fram snöret ur väskan och gör mig redo. Flyttar en till låda lite närmare min och ställer en färghink ovanpå så att de täcker mig extra väl. Sedan sitter jag där och väntar. Det får bära eller brista.

Jag fick mer tid än jag trodde. En klump växer i halsen när jag tänker på konsekvenserna av att genomsöka hela huset noggrant. Jag kramar pistolen och hänger snörebunten över axeln.

Tanken på att vända om återkommer flera gånger men jag skjuter undan den varje gång. Jag har sett bilen, jag har sett två personer behålla lugnet framför en nyligen mördad person. Jag har sett två personer lämna den döda kroppen för att söka igenom sitt hus istället för att ringa polisen. Det måste vara rätt ställe och om det inte är det så har de i alla fall någonting att dölja.

Benen börjar långsamt att domna bort. Det känns nästan som om myror kryper inuti knälederna. Jag biter mig i läppen och fokuserar på trappan. Låtsas att jag är något sorts övernaturligt väsen utan fysiska begränsningar.

Det knarrar till på övervåningen. Dörren öppnas igen och ljuset faller in från glipan. De är tre stycken den här gången. Fyra med kroppen i trappan. Det vrider sig i magen av att se den döda kroppen och blodet som droppar mot golvet och samtidigt veta vem som är anledningen.

Jag.

Det flimrar till i källaren och en skamfilas glödlampa i taket slås på. Jag biter mig i läppen och fortsätter att hålla samma ställning bakom lådorna. Ignorerar krampen i knäskålarna.

En vass frisyr skuggar huvudet på den döda. Som en igelkott, eller ett piggsvin. Det är en man ser jag nu. En av personerna sätter sig på huk bredvid honom och känner på pulsen. När hans huvud rör sig fram och tillbaka bekräftar han vad jag redan vet.

Tanken skjuter genom huvudet snabbare än jag kan kontrollera. De är tre. Jag skulle kunna skjuta de allihop och sedan binda dem. Bara oskadliggöra dem lite.

Men det kan finnas fler. De har redan hämtat en extra, det kan komma ännu fler.

Det slutar med att jag inte skjuter alls. Jag sitter ihoprullad på huk bakom lådorna och försöker låtsas att jag inte finns.

Gruset som släpats in med skorna skrapar mot betongen. En av de rör sig nedåt, följer korridoren en bit. När han befinner sig närmast mig vågar jag inte ens lita på att jag finns. Ett skört hopp om att det ska göra mig mer osynlig. Ännu tunnare, ännu färglösare. Ett blekt spöke som ingen kan se.

En man med lång brun hästsvans som hänger ner längs ryggen passerar mig. Han har en grå Adidas tröja och en sliten keps som döljer ansiktet. Handskar på händerna. Ena handen svingar en kniv i mjuka cirklar i luften och jag hinner precis bita mig i tungan för att förhindra flämtningen som är på väg genom strupen. Ärret över nyckelbenet. Det är David Scott.

Han vänder ryggen till och går tillbaka.

"Kom. Vi ska leta igenom huset. Du tittar till du vet vem."

Det är som att någonting växlar om i kroppen och gör så att jag andas med hjärtat. Det fungerar inte riktigt och varje nypa luft fastnar i bröstkorgen någonstans ovanför lungorna. Gör det svårt att dra ner luften.

Nicoline.

Jag kommer hitta henne. Kanske till och med om jag bara håller ett öga på den här David.

Jag ser på hur de samtalar med varandra utan att kunna uppfatta något av vad de säger. De båda lämnar källaren med den döda mannen liggande i trappan. Långsamt räknar jag till trettio innan jag vågar mig fram. Jag slår vad om att jag kommit till minst fyrtiofem innan jag reser mig upp.

En pöl av mörkt blod droppar från ena trappsteget. Mannen ligger med uppfällda ögonlock. De glasartade ögonen bakom är matta och glanslösa. Illamåendet dränker mig innifrån. Trots alla timmar på skjutbanan kommer det som en chock att jag - jag - faktiskt är förmögen att döda en annan människa.

Nitton år och tekniskt sett skyldig till mord. Vad säger det om min framtid? Även om det på ett sätt skulle kunna räknas som självförsvar.

Jag gläntar försiktigt på dörren och försöker att inte tänka på att jag befinner mig i samma rum som ett lik med gapande mun.

---

Tjo!

Ett till nytt och fräscht kapitel har kommit lastat. Jag är så taggad på att äntligen få visa det sista av den här historien för er! Tack så jättemycket till alla er som har varit med mig på den här resan och läst, röstat och kommenterat. Det betyder allt!!! Verkligen!

Vad tror du kommer hända nu då? Hur ska det gå? Vad kommer att hända? Jag vill veta vad du tror :D

Ha det riktigt bra nu och hoppas att du kan sova om nätterna framöver. De kommande kapitlena kan bli ruggiga hehe!

Kram Mica

If everything goes vile just pose and smile!