En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 5

Piggsvinet drar mig mot sig och knuffar sedan framåt med ett vasst knä i svanken.

"Här är hon." ropar han och plötsligt är jag mitt i uppmärksamhetens centrum.

Han fortsätter tåga tills vi kommer ut ur garaget och frisk luft fyller lungorna igen. Det är i alla fall det jag tror innan jag upptäcker att det smakar bensin. Jag rosslar till. Allt smakar bensin. Luften, vägarna, skrotet vid bilarna. Till och med männen bakom mig. Lukten omringar oss, tränger in överallt. Stänger långsamt in varje millimeter tills ingenting finns kvar. Utom bensin. Men det verkar bara vara jag som mår illa av det. Jag känner en sur kväljning ta sats och tvingar den att hålla sig kvar på det ställe där fortfarande jag behåller kontrollen.

"Släng in henne i bilen." säger en kvinna med tjockt grått hår, som nu kliver fram.

Hon har ett brett bälte i brunt skinn runt midjan och trots kråkfötterna vid ögonhålorna ser hon förvånansvärt ung ut. Hon är smal men de breda axlarna skvallrar om väl använda muskler. Hon har fysik som en simmare. Håret hänger ner i en lång fläta som når ända till ryggslutet.
Jag förmodar att det är hon som är ledaren. Hon ser farlig ut. Hon är äldst och utstrålar makt på ett sätt som de andra inte gör. Hon ser ut att ha kontroll när de andra inte har det.
Jag inser med en udd av fasa att den här kvinnan är mycket medveten om vad hon håller på med.

"Lås och förhör henne."

Den förmodade ledaren går närmare och studerar mig från topp till tå. Bakom henne står en man med uppkavlad skjorta lika ren som grädde redo att ingripa ifall att något skulle gå snett. Leendet blir bredare vid det tjocka bärnstensröda håret men avtar ju längre ner ögonen söker sig. Vid delarna som avslöjar att hullen mest består av muskler. Ganska starka armar och ben men ingenting i jämförelse med hennes. Jag ser spänt på hennes stadiga överarmar och grånande hår. Ensam bland sju män är hon den som minst skulle misstänkas vara den största råttan i hålet. Hennes armveck är såriga och jag förstår att hon själv har varit offer för varorna hon livnär sig på. Längs vänster arm löper små smala streck tatuerade på rad ända upp till armbågen. Hon ser på piggsvinsmannen som håller mig framför sig och ögonen smalnar.

"Vi har inte mycket tid. Du vet vad du ska göra."

Jag känner hur Piggsvinet nickar när hakan slår i mitt huvud.

"Uppfattat."

Stämman mullrar genom huden som skiljer oss åt, får det att vibrera mot min rygg. I nästa stund styr han stegen mot bilen och jag känner mig själv tumla runt på ny mark.

Eller ny filt rättare sagt. Underlaget känns förvånansvärt mjukt när han  kastar in mig i bakluckan. Det var barnsligt att tro att jag skulle få åka i baksätet inne i den riktiga bilen.

Jag gräver med fingrarna längs dörren efter något som möjligtvis kan öppna från insidan när ett kort surrande läte drar genom luften och jag förstår att bakluckan har gått i lås. Piggsvinet öppnar bildörren och sätter sig i baksätet.

"Namn?"

Inuti Suven med de tonade rutorna ser världen mörk ut. Inte lika mörk som jag känner mig, men inte långt därifrån. Jag kastar kroppen mot nätet som skiljer mig från passagerarsätet och sticker naglarna mellan de fyrkantiga hålen i desperata försök att klösa honom i ansiktet. Till det svarar han bara med att lugnt luta sig bakåt utom räckhåll och flina hånfullt. Som om jag var en vildkatt i en bur fri för alla att beskåda.

"Det där hjälper inte tösen."

Flinet i hans röst är outhärdligt. Jag väljer att inte slösa några ord och sjunker ihop på filten. Han har rätt. Det är lönlöst och kommer bara att kräva energi.

"Säg ditt namn så lovar jag att låta dig gå lindrigt undan när det här är över."

När det här är över. Är det här någonsin över om fel person får bestämma?
Jag ser ner i filten. På benen i kors under mig.

"Patricia." ljuger jag.

Om jag säger ett vanligt namn är det förhoppningsvis mer troligt att han köper det.

"Hur gammal är du och vad sysslar du med i vanliga fall?"

En klump söker sig genom strupen.

"Nitton. Arbetslös."

Ett skadeglatt flin växer på hans läppar och jag vänder mig bort för att slippa se. Det plågar mig redan tillräckligt att jag inte har något jobb. Det värsta är att hade jag träffat Kevin ikväll så hade han kunnat fixa ett. Det var också därför jag ville ha med körkortet.
Nu påminner det bara om en förlorad chans.
Jag suckar. Mannen skrattar till. Det låter mer som en hick i mina öron. Lika oförväntat tonläge.

"Nämen...!"

Han pillar förstrött på sin läppiercing. Vrider den varv på varv i sin tjocka läpp. Jag försöker föreställa mig vilket hål det måste vara när den inte sitter i.

"Det är visst vår lyckodag."

Djupt gräver jag in naglarna i hullet vid sidorna. Jag vågar inte ens tänka på vad det kan betyda.
Piggsvinet med piercingen öppnar bildörren och lämnar mig ensam i min ljuskänsliga cell. Det luktar damm och varm bil. Jag slår vad om att de inte har städat på evigheter. De verkar inte precis vara typerna som städar regelbundet. Från bakluckans fönster ser jag hur han rabblar upp vad jag precis berättat. Snart kommer alla att veta.
Ledaren ser knappt ut att lyssna, upptagen med att slå in en spik i en planka som hon sedan sätter för ett av fönstren men nickar ändå. Kort därpå kör bilen från garaget ut och resten av männen som inte fick plats strömmar mot mig och mitt fängelse på hjul. Bland de drogdrottningen. Stanken av cigarettrök svärmar in genom dörrarna när fem män intar sittplatserna likt hungriga bin.

Jag drar upp tröjan till kindbenen och fokuserar på att andas så lite som möjligt. Den rök jag lyckas utestänga ersätts av lukten från mitt eget svett. Tyst ser jag på hur männen och bidrottningen utbyter runda dosor med varandra. Vissa stoppar små bruna kuddar under läppen medan andra innehåller något som ser ut som det piller Piggsvinet tidigare erbjöd mig fast multiplicerat. Det är dock en som inte följer med i festligheterna hos sina medkamrater. Hans rödblonda hår sticker upp ovanför sätet framför och han verkar maskera sin frustration med en dåres tålamod när han fingrande på läpparna stirrar ut genom fönstret. Ihärdigt väntande på något som döljer sig i fjärran.

Motorn går igång och river upp damm från vägen. Det slår mig först när bilen börjar backa att jag inte har något säkerhetsbälte - och inte kommer att kunna ha något heller.
Jag kan bara så lite som att hoppas på att jag överlever om något skulle hända. Det sista de gör är att köra försiktigt.