En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 70 - Paula

Som om jag bränt mig flyttar jag på foten. Det enda som finns kvar av min bästa vän är en hög med kall och gråspräcklig aska.
De brände henne.
Det går inte ihop.

Jag kom för sent.

Det knarrar till vid tröskeln. Kvinnan utan spegelbild har kommit in till köket. Flätan hänger ner längs kroppen som en lång svans förbunden vid huvudet. Instinktivt tar jag tre steg bakåt. Hon har kommit för nära.

Jag höjer pistolen när hon lyfter kniven framför sig. Bladet blänker i skenet från lampan i hallen. Jag kan se konturerna av mitt suddiga ansikte i det. Bara en ljus fläck i stålet.

Så släpper hon kniven mot golvet. Den skramlar till, snurrar runt tills bladet pekar mot askan där den stannar.

"Jag behöver inget vapen. Det är du som borde vara rädd."

Hon lyfter blicken från kniven till mig.

"Förlåt..."

Det är bara ett mummel mellan mina läppar. Mer riktad mot högen på golvet än kvinnan framför mig. Som om det slår mig först nu att jag faktiskt har trampat på Nicolines aska. Det sista som finns kvar av henne på denna jord. Det är oförlåtligt. Det var absolut inte meningen. Hon borde förstå det.

Kroppen känns helt tom. Tömd på allting som en kropp skulle kunna innehålla tills bara skalet finns kvar. Inte ens några tårar verkar kunna leta sig ut.

Plötsligt förstår jag mitt underläge. Kvinnan med flätan har ramat in mig i ett hörn. Jag borde ha förstått bättre. Det var precis därför hon ville att jag skulle hit och det enda som skulle få mig att flytta på mig för henne som en vacker dressyrhäst var Nicoline.

Handen trevar längs diskbänken bakom mig efter en kniv. En riktig kniv, inte en tanig liten fickkniv. En köttkniv eller en brödkniv eller vad som helst bara det är vasst. Pistolen verkar ändå inte fungera.

Kvinnan med den långa flätan sträcker fram handen. Kupar handflatan som om hon vill att jag ska lägga någonting i den. Jag stirrar bara vaksamt åt hennes håll medan handen söker längs kökslådorna.

I nästa stund tror jag att ögonen lurar mig på riktigt. Verkligen på riktigt. Som paralyserad ser jag på hennes smala fingrar som nu fladdrar i luften.

Handen är öppen. På något sätt börjar det ryka från hennes hud. Som om det verkligen brann inuti henne och röken börjar på att pysa ut. Grå rökslingor cirklar sig mot taket. Små lågor börjar växa upp ur den utsträckta handflatan. Gula, orangea och lite blå vid roten. Smala och spinkiga som små blomstjälkar som växer upp ur jorden på våren.

Bara att de här stjälkarna är knubbigare och lika röda som skymningen. De är här för att förstöra, inte för att väcka naturen till liv. Lågorna växer sig längre och starkare. Kraften i stjälkarna blir mäktigare. Självaste solen brinner inuti.

En tunn rök fortsätter att stiga upp ovanför de ljusa spetsarna. Mina egna fingrar kniper tag om något samtidigt som kvinnan kniper tag om sina framkallade lågor. I ögonvrån ser jag att det är en träslev jag hittat. Inte högsta vinsten men definitivt bättre än en sil.

Andningen hakar upp sig i strupen. Ansiktet drar ihop sig till en grimas. Bakom ögonlocken känner jag hur tårarna är på väg. När jag sväljer går det trögt och långsamt.

"Det trodde du inte va?"

Kvinnan framför mig ser nöjd ut. Stoltheten osar ut från henne och därför avskyr jag henne ännu mer. Jag kan känna hur känslan skiner under huden.

Jag klämmer hårdare om träsleven bakom ryggen. Ögonen dansar över rummet. Hetsigt och hackigt som en ballerina i panik. Om ögonen hade ben skulle de ha hoppat på väggarna nu.