En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 34 - Paula

Fingrarna trevar över lampknappen. Det är så mörkt och tyst att det är en lättnad när ljuset går på. Men bara för att det lyser gör det inte huset mindre övergivet.

Pappa har inte kommit hem än. Det brukar vara okej. Han är alltid borta sent. Nu har jag bara fastnat i en känsla av att inte vilja vara ensam. Jag vill inte vara den enda som är hemma. Jag vill inte vara den enda som bor här tills pappa kommer hem och vi äter middag tills vi skiljs åt varsitt håll. Troligtvis åt det hållet som det finns en säng.

Köksön står som en vit skugga i köket. Skymningssolen leker med ljuset och kastar siluetter genom fönstren.
Jag styr stegen mot mitt rum och lämnar väskan på en byrå i hallen. Utanför fönstret har Nora redan gått.

Anslagstavlan har nästan blivit min piedestal. Allt som sitter på den är heligt material.

Jag sätter mig på sängen och plockar fram en urgammal musiktidning, men det slutar med att jag bara stirrar in mellan de lite vikta sidorna fulla av text och bilder istället för att läsa om Britney Spears första skiva.

Efter att ha suttit så, lutad mot väggen, i plötsligt tjugo minuter får tiden mig att studsa upp. Det är som att jag befunnit mig i en tidstunnel.

Jag kniper ihop läpparna och ser ut genom fönstret. På hustaken och på gatlyktorna som inte har tänts än. Nora är borta sedan länge.
Ett sista ryck. Ett sista tag för idag.

---

Nästa dag tvingar jag pappa att ta cykeln till jobbet så att jag kan ta bilen till Nicolines hus.

Det känns alltid lika konstigt nu när jag åker dit för att i stort sett träffa hennes mamma. Går det att bli kompis med sin bästa väns mamma?
Förmodligen. Om hennes mamma inte var Liselott hade vi förmodligen redan varit det.

En randig katt springer över vägen men det är bara delvis därför som jag kastar mig på bromsen.

Hela området är inlindat i blåvita markeringsband. Det går inte ens att svänga in på gården. Samma ord står skrivet på banden om och om igen.

Polis. Polis. Polis.

Det retar gallfeber på mig.

Jaså nu passar det sig?

Jag plockar upp handväskan från sätet bredvid och ler åt mig själv. Den innehåller lite mer användbara saker än eyeliner och nässpray. En ficklampa, ett par näsdukar och en fickkniv.

Jag slår igen bildörren och försöker hitta min väg ut till trädgården mellan alla blåvita polisband. Två polisbilar står parkerade i gräset. Poliser vandrar omkring i mörkblå uniformer, vissa på huk andra pratandes i telefon. Runt omkring mig står kriminaltekniker och tar prover. Till och med en polishund som söker efter spår med nosen i gräset.

Det första som blommar upp är ilska. Jag borde vara glad, lättad och tacksam. Istället känner jag mig bara sviken och stressad. Det här är mitt fall. De hade inte tid när det begav sig, då får de låta mig ha företräde nu. Det här är mitt case. De brydde sig inte om det från början, då får de minsann inte komma och lägga sig i nu!

Jag ökar på stegen och går närmare för att se vad i hela friden som pågår. Två poliser med polisonger vänder sig om och tittar på mig där jag raskt går mot deras kollegor. Ungefär som om jag var en utomjording med ett konstigt spröt i pannan.

Den ena håller upp en hand.

"Vi rekommenderar att du besöker familjen någon annan gång. Det har skett ett brott."