En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 65 - Paula

NU NI!!!

Håll i er för nu blir det åka av! Kanske har jag uppdaterat så mycket för att det ska leda fram till just det här ögonblicket. Du ska få se. Låten passar dessutom som en smäck. Lyssna och känn efter :)

Det är en rejäl cliffhänger så säg till om du får panik så ska jag uppdatera så snart jag kan ;)

Trevlig lässtund!

Mica

---

En tung tystnad vilar över stugan. Jag står i hallen. Trasmattan vilar under fötterna. En stökig skohylla tävlar mot ett nedsölat golv om vilket som är mest ostädat. Dammtussar, grus och pizzakartonger ligger slängda i hörnen.

Magkänslan viskar hela tiden till mig att hålla garden högt. Inte för att jag sänker den, men någonting säger mig att skulle det finnas fler skulle de förmodligen ha dykt upp vid det här laget.

Om de inte gömmer sig. De kanske planerar ett överraskningsanfall.

Det är inte omöjligt. Jag biter i tumnageln och lyder magkänslan. Försiktigt rör jag mig in i vad som verkar vara ett slags vardagsrum. Ett bord med sju stolar, en byrå och en bokhylla står placerade längs väggarna. På bordet ligger pizzakartonger igen. Det märks vad de gillar att äta i alla fall. Det hugger till någonstans bakom levern när blicken fångar upp tavlor med krossat glas.

När jag inte hittar något mer rör jag mig vidare till köket. Pappren som killen i hästsvansen kollade på visar sig vara förskrivnings licenser.
Klyftigt.

De hade fixat sig rätten att sälja droger. Jag viker ihop pappren i fickan. Om de finns hos mig finns de inte hos dem. Det kanske kan försvåra någonting.

En kastrull står på spisen. Halvt full med vatten. Jag stoppar ner ett finger och känner på temperaturen. Svalt.

Några flugor surrar ovanför en hög bruna bananer. På golvet ligger en grå askhög eller en hög med damm. Det är svårt att avgöra bland allt smuts. Bredvid ligger ett gäng fimpade cigaretter. Noga kliver jag förbi utan att röra dem.
Perfekt bevismaterial.

Jag ser mig om. Suger in den kvava luften i näsan som påminner om trasmattor, pelargoner och gamla hus. Försiktigt börjar jag röra mig uppför trappan. Den slingrar sig uppåt i en trång spiral.

Övervåningen förvånar mig. Det ser nästan hemtrevligt ut. En lång trasmatta i olika nyanser av rosa ligger utrullad längs golvet. Längst bort i ena änden finns ett fönster. Stjärnorna lyser genom glaset. Glimmande små ljuspunkter som tittar på mig från andra sidan. Små snidade träfigurer radar upp sig på en byrå. Tomtar, grisar, getter och hästar men också mer exotiska djur som sköldpaddor och flodhästar.

I andra änden mitt emot fönstret finns en dörr. Gjord av grovt trä. Stängd och med ett rostigt nyckelhål. Den står där mitt emot mig rak och stadig som om den väntade på mig. Det finns inga andra dörrar. Den är säkert låst.

Hjärtat fladdrar i bröstkorgen. Benen bär mig knappt när jag börjar röra mig mot den. Fingrarna snuddar vid handtaget. I nästa stund tar jag ett stadigare tag och trycker ner det.

Dörren klickar till och glider upp.

Jag vet inte vad jag förväntade mig. Allt känns så konstigt. Jag känner mig inte riktigt som mig själv. Mer som en spionaktig flicka som går husesyn i ett hus där hon inte borde vara. Jag befinner på ett ställe som borde tillhöra en annan värld.

Rummet innanför dörren är tomt. Alldeles tomt. Det finns ingenting där inne. Ett flisigt trägolv, träväggar och ett snedtak. Det är vindpinat och skamfilat. Förmodligen någon sorts gammal vind. Det borde det i alla fall vara, om det inte hade varit så tomt.

Försiktigt kliver jag in i rummet. Golvet knakar i protest. Jag lämnar dörren på glänt. Halvt stängd som ett skydd mot fel ögon men så att jag fortfarande kan höra ifall att någon skulle komma. Pistolen känns som en tredje arm där den vilar i handen.

Jag ser mig omkring. Långsamt vänjer sig ögonen vid mörkret, och plötsligt upptäcker jag att jag inte alls är ensam. Någon annan är också här inne. Någon sitter uppkurad mot väggen. En svart liten boll med stripigt hår.

Spänningen från musklerna värker ända in i märgen. Det är det här ögonblicket jag har väntat på. Jag trodde att jag i alla fall skulle känna någon form av lycka mitt i all sorg men det enda jag vill är att börja storgråta. Tårarna fuktar ögonfransarna. Jag måste blinka. Kinderna börjar plötsligt att glöda som masugnar.

"Nicoline?"

Rösten är inte mer än en viskning. Den bryts mitt i namnet och vågen av tårar blir starkare. Det är allt jag förmår att klämma fram. Hennes gestalt är så liten. Så tunn. Så svag och undernärd. Borttynad. Håret ligger i en tovig klump på huvudet. Även fast jag vet att hon är allt annat än svag så är det just svag hon ser ut som. Särskilt som har genomlidit allt det här kaoset. Det borde göra henne starkare.

Gestalten rör på sig. Musklerna i nacken får huvudet titta upp. Två blänkande ögon glimmar till i mörkret.

"Nicoline, det är jag, Paula." fortsätter jag med sprucken röst. "Vi måste härifrån. Fort."

Rösten stakar sig på de första orden. På de andra brakar allt samman. Jag känner hur tårarna rinner, hur allt inom mig gör så fruktansvärt ont. Nicoline kryper närmare. För första gången på evigheter tittar hon på mig igen.

Jag känner hennes blick. Hon är minst lika förtvivlad som jag. Hennes fingrar är som smala bleka streck mot de mörka golvplankorna. Hon kryper närmare, nästan desperat, och jag faller ner på knä för att ta emot henne. Det är då jag förstår att det inte är hon.

Det är Elias.

---

NUUU VILL JAG VETA!!!

SÅÅÅ TAGGAD!

Vad var dina reaktioner? Tankar om karaktärerna? Var det som du hade tänkt dig? Var det verkligen en cliffhanger? Åt vilket håll tror du att det barkar?

ja än är historien inte slut i alla fall! Det är ett som är säkert

Ha det bäst!

Let's jäzz!

Kram Mica