En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 61 - Paula

En tyst svordom lämnar mina läppar. Källardörren är låst.

Jag faller tillbaka mot väggen, känner den hårda muren mot ryggen och håller huvudet högt. Näsan pekar mot grantopparna. Vänster hand drar en hårnål ur håret. Det är värt ett försök i alla fall.

Nålens metall klirrar mot låset. Andra handen vilar fortfarande mot pistolen.

Om de kommer skjuter jag.

Jag lyfter på nålen. Vänder och vrider någonstans inuti låset. När jag tittar på klockan har det kostat mig femton minuter att inte uppnå någonting. Låsdyrkning verkar inte vara min starka sida.

Jag låter nålen lirka runt i nyckelhålet lite till men när resultatet förblir detsamma ger jag upp. Nålen åker tillbaka upp till huvudet igen.

Jag faller tillbaka mot väggen med en suck av frustration. Jag har inte ens tagit mig in. Jag måste ta mig in på något sätt.

Grantopparna suger åt sig uppmärksamheten. Naturen känns så nära här ute. Som en del av något större. En och annan uggla hoar då och då över skuggorna. Jag har svårt att bestämma mig för om det är skrämmande eller vackert. Ännu en sak som får platsen att kännas snarare harmonisk än läskig.

Sedan är gården inte tyst längre. Jag lever på ett andetag. Ändrar vikten. Pressar handflatorna mot väggen.

Fotsteg.

Någon rör sig där inne. Jag letar rätt på pistolen, osäkrar den och gör mig beredd bakom dörren. Men fotstegen rör sig inte hitåt. Istället är det en annan dörr som öppnas. Gnisslande gångjärn klagar i natten från andra sidan huset.
Dörren på framsidan.

Snabbt byter jag sida och smyger runt med ryggen tryckt mot husväggen och pistolen skyddad i den bakre handen. Det hörs fortfarande bara fotsteg ju närmare jag kommer. När jag sjunker ner bakom en säck jord vid rabatten förstår jag varför.

Personen är ensam och står på verandan och röker. Cigaretten lyser i mörkret och andedräkten bolmar ännu större i den kyliga nattluften. Någonstans förstår jag att innan den här personen går in igen måste jag ha kommit dit först.

Tyst gräver jag efter en av stenarna i väskans ytterfack. En smal och yvig pelare av rök stiger mot himlen från verandan. Dörren är öppen men jag kan inte höra någonting från insidan.

Stenen är sval i handen. Personen slår med foten mot den rangliga metall trappan. Det känns nästan som att utmana ödet. Och med risk att utmana kastar jag stenen högt över huvudet och siktar på stuprännan på andra sidan.

Det blir nästan samma resultat när stenen studsar mot väggen istället.

Personen ser sig plikttroget om och söker efter var ljudet kan ha kommit ifrån och vad. Ciggen vilar slappt mellan fingrarna när figuren går för att undersöka husknuten.

Snabbt kryper jag fram mot verandan och drar in mig under den med pistolen tryckt mot bröstet. Jag kan känna hur hjärtat bankar som en trumma på andra sidan revbenen.

Försiktigt kikar jag mot stupröret. När personen svänger runt husknuten med raska steg snabbar jag mig upp på metallvraket till trappa och trycker mig in genom dörren.
Andetaget fastnar i halsen.

Hallen är stökig. I princip som om mitt rum också tjänade som kök och badrum på samma gång och jag av någon anledning valt att inte städa på flera månader.

En trasmatta täcker golvet. Det är mest ytterkläder, en del säckar, silvertejp, skräp och gamla plastmuggar som samsas om plats.
Väl inne hör jag genast röster och tror att hjärtat är på väg att stanna.

Blodet fryser. Det enda jag kan tänka på är hur rädd jag är. I nästa ögonblick påminner jag mig om att andas och känner förnuftet återvända. Långsamt men det är på väg. Som friskt vatten vid läpparna efter att ha vandrat genom öken. Det får ta tid. De bästa sakerna tar tid.

Jag ser mig om över axeln och öppnar dörren mitt emot. När jag möts av ett stort mörker går jag lättad ner i det.

Mörkret sväljer mig hel. Efter att ha tappat balansen en gång och foten slagit i något hårt upptäcker jag att jag går i en trappa. Med öronen på helspänn rör jag mig försiktigare nerför.

Händerna känner trevande i mörkret efter något att gömma sig bakom. Så småningom hittar jag en låda. Pistolen vilar fortfarande mot bröstet och jag drar på munnen åt mig själv.
Jag är inne. Jag är verkligen inne.

Ytterdörren ovanför dras igen. Rökpausen är tydligen slut. Jag lyssnar efter fotsteg men de dör bort alltför snabbt för att kunna lokalisera något. Lyckan över att äntligen vara inne är kortvarig. Jag inser snart att jag måste röra på mig om jag vill komma vidare.

Så jag reser mig upp och känner med handen längs väggen när dörren plötsligt öppnas och en tunn ljusstråle skiner in genom glipan.

Mina reflexer tar överhanden. I samma stund som dörren glidit upp helt och siluetten av en människa visas i öppningen trycker jag in avtryckaren och släpper.

Ljudet från pistolen får mig att hoppa till trots att jag har skjutit med den hur många gånger som helst förut. Men det var på skjutbanan i skolan. Under kontrollerade former. Nu är det helt plötsligt något annat och pistolen känns främmande mellan fingrarna.

Den mörka gestalten svajar till och jag biter hårt i tungan när jag ser hur den tippar över och faller mot trappan där den ställer till med enormt oväsen. Armarna famlar hjälplöst efter bättre grepp när pannan smäller i det fjärde trappsteget.

---

Hejsan!

Ja det händer mycket nu! Vi befinner oss just nu i slutspurten, upploppet, sista rycket. Vad tror du kommer att hända? Hur kommer det att sluta? Det skulle vara jätte roligt att höra! :)

Ha det bäst flodhäst!

Kram Mica

If everything goes vile remember to pose and smile ;)