En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 64 - Paula

Mitt liv hänger på en skör tråd. Minsta förflyttning åt fel rikting och jag kommer att ramla av. Då slutar resan för den här lindansösen.

Pistolen är en livlina när jag kramar den. En lina som kommer att leda mig till säkerhet på andra sidan stupet om jag litar på den.

En gren bryts och jag nyper så hårt i armvecket att det svider för att kompensera för alla de skrik och rörelser som jag inte får släppa ut. I nästa stund har personen passerat gaveln.

Jag kan inte andas. Pistolpipan är sträckt mot hennes bröst. Det är en kvinna som åldersmässigt lika gärna skulle kunna vara pappas lillasyster.

Håret är råttfärgat och hänger i en hästsvans för att vara borta från ansiktet. Huden är ålders märkt och börjar samla på sig en del rynkor. Inte jättestora men de syns. Kroppen hakar upp sig när blicken faller på hennes vänstra sida. Hon håller ett järnrör i sin hand.

Röret är rostigt med fläckar av kopparbrunt längs metallen men vissa fläckar är mörkare än så. De lurar mig inte en sekund.
Blod.

Kontrasten av rost och blod som möter varandra smakar illa och för bara tankarna ännu närmare Nicoline och jag får en kall klump i magen. Den växer tills den skulle kunna spräcka hela magsäcken.

Jag drar in luft genom näsan och backar.

"Var är Nicoline? Berätta annars skjuter jag."

Jag försöker låta stadig på rösten. Hennes trotsiga blick får mig inte att känna mig säkrare. Hon ler ett försiktigt leende. Förvånande vita tänder tittar fram mellan rosa läppar. Jag vet inte vad jag hade väntat mig men inte något så välvårdat.

"Hon är inte här."

Jag snörper på läpparna.

"Ljug inte."

"Som du vill. Hon är inte här."

Den nonchalanta tonen får en yr förvirring att släppas lös i kroppen. Jag vet ännu mindre vad jag ska tro. Brottslingar brukar inte ge med sig, det var i alla fall vad jag trodde. Om hon inte ljuger.

En ensam svettdroppe rinner mellan skulderbladen. Den får på något sätt världen att kännas mycket tyngre. Som om allt vilade på den. Just den lilla droppen. Så enkel att spräcka.

Jag står som förlamad men sinnena är på helspänn. Jag vet inte vad jag ska göra. Om jag inte skjuter slår hon mig. Om jag skjuter riskerar jag att döda henne. Om jag inte träffar på rätt ställe.

Lektionerna känns så långt borta nu. Om bara någon kunde förklarat hur det verkligen är. Ute på fältet. På de platser där det inte finns några extra försök och fikaraster. Hur det är på riktigt.

Rädslan skär som knivar i huden. Tankarna känns tröga och flyter som gyttja i huvudet. Den märkliga spänningen gör det svårt att röra sig. Än mindre tänka.

Jag flämtar till och duckar när järnröret sveper genom luften. Hon har gjort sitt val. Hon valde attack. Tids nog visste jag nog innerst inne att det skulle bli så.

Jag duckar igen och svingar runt nacken ett varv för att komma undan järnröret. Håret i hästsvansen piskar mig mot skulderbladen. Jag försöker tänka samtidigt som jag backar. Vad har fröken Henderson sagt? Vad har alla andra sagt? Vad har Linnea sagt? Träffa för att oskadliggöra, inte döda.

Pistolen klibbar i handen när jag backat ut ända till gränsen vid bakgården. Kvinnan tar ett steg fram, slår åt vänster men när jag styr undan mot höger är hon redan där.

En hand trycker ihop mina handleder till en bukett av hud istället för blommor. Pistolen glider längre ur mitt grepp. Bredvid dinglar järnröret i ögonvrån som en olycksbådande påminnelse om hur nära döden jag är. Jag sparkar en hästspark bakåt. Träffar henne i magen. Hon flämtar efter luft men släpper inte.

Allt jag fokuserar på är att hålla pistolen kvar i mitt grepp. Inte i hennes. Hon puttar mig åt sidan och vi vinglar åt något håll som jag gissar är närmare stugan.

Under de få sekunderna av obalans vräker jag mig bakåt och pressar kroppen neråt med all min tyngd. Pressar bakåt medan ryggen utplånar mellanrummet mellan oss. Handen håller fortfarande ihop handlederna. Det är märkligt, de bästa ideerna kommer på de underligaste ställena.

Där och då vet jag plötsligt precis hur jag ska göra. Jag kan känna hennes förvåning mot nacken när jag slutar kämpa emot. Kroppen slappnar av, blir alldeles stilla och faller bakåt.

Bakåt. Hon vinglar till och följer mig snart i fallet. Det är inte lätt att hålla balansen med en stor död klump mot bröstbenet som manar på en nedåt.

Hon faller omkull och jag hör hur knälederna knakar högt i luften. Hon flämtar till när vi slår i marken. Landingen är mjuk för mig bortsett från hennes haka som petar till mig i nacken.

Försiktigt för att inte tappa pistolen börjar jag vrida runt armlederna. Hon svarar direkt. Jag pressar tänderna djupt ner i tungan, som ett biologiskt tandskydd, och trycker huvudet bakåt. Neråt. Skallar henne och hör hur käken krasar under mig.

Den här gången släpper hon.

Blixtsnabbt rullar jag runt, sätter mig på knä och sätter två kulor i kroppen framför mig. En i magen för blodförlustens skull och en i ena låret. Rörelsehinder.

Hon hostar till. Kvider, rosslar och börjar rullar runt på marken bland grästuvorna. Jag river av en till bit av t-shirten och knyter den runt hennes huvud. Det dämpar i alla fall skriken.

Jag kastar en sista blick mot henne. Lägger handen mot mitt eget hjärta och hoppas att hon inte dör. På vägen därifrån tvingar jag mig själv att måla upp en bild av rosor som vajar i vinden. Vackra, klara och färggranna. Röda, vita, gula, rosa. En bild av Linneas ros på mitt skåp fladdrar förbi.

Allt måste brista för att bli starkare.

---

Hej igen!

Japp det blev ett till kapitel ikväll. Här ligger jag o hostar o snyter mig så att snoret rinner ännu mer än förut. Om nu ens det är möjligt. Tur att det finns datorer iaf annars hade det varit riktigt tråkigt.

Underhåll mig nu och berätta vad du tyckte! Gör världen lite bättre för en sjuk tjej med dina tankar om Paulas äventyr. Vad tror du om slutet nu?

Låten för det här kapitlet tyckte jag passade extra bra. Ha det bäst och hoppas att du inte är sjuk som jag.

If everything goes vile just pose and smile.

So right now i pose and smile ;)

Mica