En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 21

Hallå där, hoppas att du har det bra!

Jag bestämde mig för att inte ha låtar i den här boken men jag bryter det löftet nu. Den här låten passar som en smäck.
Jag vill också tacka May Tijssen för det underbara covret. Det är fantastiskt! (Ett annat cover än vad jag har nu men hennes tack får stå kvar ändå)

Ha det bäst!

//Mica

---

Jag skickar över Batman till Kevin. I ögonvrån ser jag hur han gör sig redo. Står på lur redan nu bredvid dörren. Själv står jag på andra sidan vid gångjärnen. När helst dörren slår upp kommer den att skapa precis det skydd som behövs.

"Redo?" mimar jag.

Han nickar och gör tummen upp. De blå hårstråna spretar som ett kråkbo. Jag undrar hur toviga våra hår kommer att vara när vi kommer hem. Kanske redan ikväll.

Tyst återgår vi till våra utsatta positioner. Väntar. Varje sekund som tickar förbi känns oöverkomlig. Det enda som hörs förutom våra egna andetag är vinden. Susande i träden utanför. En ivrig längtan efter frihet pirrar genom kroppen. Jag knyter nävarna bakom ryggen, kör in tänderna i tungan. Hjärtat slår häpnadsväckande fort i bröstet. De korta sekvenserna då vi får ögonkontakt är som kvitton på ett hemligt samförstånd. Någonting mäktigt och oövervinnerligt.
Någonting vrider om dörrvredet.
Jag trodde att jag skulle hinna räkna in. Innan vanliga Nicoline hinner lägga sig i glider jag runt, förbi dörren och drämmer blint en knuten hand framåt. Mot fingrarna pressas resultatet av oräkneliga dagars växande naglar mitt i ett skägg.

Han tar sig för hakan. Jag hinner precis repa mig och drämmer till ett nytt slag. Den här gången mot magen. Sedan fullföljer jag planeringen, glider undan och ser på när Kevin uträttar sin del.
Lika ljudlöst som ett lodjur rör jag mig närmare utgången för att enkelt kunna rusa iväg när det är dags. Hela kroppen pumpar av varmt adrenalin. Hej då, kvava instängda vind. Hoppas att vi aldrig mer ses.
Någonting hakar upp sig i Kevins slag. Han träffar men missar. Kraften från smällen blir inte tillräcklig för att motståndaren ska falla omkull. Han drämmer till igen men mannen hinner före och tacklar skickligt ner honom med blyröret som om det var ett svärd.

Tankarna färdas tusen meter på en sekund. I det suddiga töcknet hinner jag urskilja två saker. Kevin som trycks mot golvet med ett rör över strupen och hur jag själv snart kommer att ligga bredvid om jag inte sticker härifrån.

Med det underförstått tar benen initiativet ut genom dörren, tar tillflykten vidare mot hallen. Under loppet av ett ögonblick ser jag mig om, ignorerar den vidöppna dörren.
Det är så gott som tomt. En urblekt rosa trasmatta ligger på golvet och dämpar fotstegen. Annars finns där bara en törstig krukväxt i en kruka på golvet, den trånga trappan till våningen under och ett fönster vid huvudändan.
Det är inget snack om saken. Fönstret är min enda utväg, och den här gången ska jag lyckas.

Med långa smidiga fingrar hakar jag loss haspen och trycker ut ramen. Synen nedanför var väntad men det knyter sig ändå krampaktigt i magen. Det är säkert minst tre meter ner. Om jag skulle hoppa skulle jag visserligen landa på gräs men det är fortfarande långt kvar till marken.
Dunkandet från metall slår mot hud. Bakom ryggen håller vakten fortfarande sin omgång vid liv. Med våta ögonhålor intalar jag mig att stänga allt ute som inte befinner sig på andra sidan.

Det löper ett stuprör längs väggen. Rostigt, men det är en av få saker jag har att välja på. En bil står parkerad nedanför. En vanlig ford. Jag lägger registreringsskylten på minnet. Kanske kan jag klättra mot fönstret under med hjälp av stupröret, hoppa ner på bilen och sedan vidare ner på marken?