En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 15 - Paula

Jag anmäler mig sjuk från skolan. Huvudvärk sägs vara orsaken men egentligen är det en helt annan sak som vållar smärtorna i huvudet.

Det är skrattretande, jag känner mig nästan paranoid. Jag sätter alla mina konton på privat. Instagram, snapchat, facebook, rubbet. Mitt i hela processen slår det mig hur uppkopplad jag är.

Fingrarna svävar ovanför tangentbordet. Jag borde göra en polisanmälan. Längre än såhär får det inte gå. Jag vet inte vad det är som händer längre. Det har gått utom kontroll.

Jag går in på polisens hemsida och fyller i mina uppgifter. Nästa sida ploppar fram med ett glatt meddelande som säger: Tack för din anmälan utropstecken.

Morgonrocken släpar i golvet när jag går ner till köket för att göra en kopp te. Jag föreställer mig själv sämre än vad jag är. Det saknas bara en termometer i munnen. Jag har redan ett par tunga, säckiga ögonlock.

Teet försvinner i ett nafs men inte tankarna. Jag går sengångarstil uppför trappan och vandrar av och ann över golvet i mitt rum. Varje gång jag försöker samla tankarna på det som verkligen räknas, på Nicoline, så glider de iväg utom räckhåll. Till Tinders underliga värld.

Jag vet att det är ett undantag och att de flesta användare inte behöver bry sig om något sådant här alls, men jag är ändå inte säker på om jag kommer att se på appen på samma sätt igen.

En sak gör att jag tjänar på att vara hemma. När rastlösheten blir för outhärdlig tar jag itu med mitt rum. Noga väljer jag ut vilken byrå som ska innehålla bevismaterialen, vilken vägg jag ska klistra upp potentiella misstänkta på och var jag ska förvara Nicolines anteckningar. Det slår mig att det på sätt och vis är hennes historia, en del av den i alla fall, som jag berättar.

Jag sätter upp bilderna på de tidigare fällda. Det känns bra att se deras ansikten. Den fyrkantiga whiteboard tavlan till vänster om skrivbordet är här efter dedikerad åt teorier. Jag skriver ner alibi och motiv på varsin sida om varandra och snurrar pennan i handen.

Innan jag vet ordet av har klockan redan slagit halv ett och det är mitt i lunchrasten om jag hade varit i skolan. Jag plockar upp telefonen och letar upp Linnea i kontaktlistan. Hon svarar med en gång.

"Linnea?"

Hennes röst låter orolig och hon fortsätter direkt.

"Hur är det?"

"Kasst." svarar jag uppriktigt och sätter mig på sängen. "Kan du smita in på toa eller något eller ställa dig någonstans där vi kan prata ostört?"

Det blir tyst en stund och jag hör ljudet av röster som ekar i en korridor. Fotsteg som klapprar mot golv. Till sist slår en dörr igen och det enda jag hör är Linneas röst förhöjt av ett svagt eko.

"Nu. Vad är det?"

"Du minns när du frågade om allt var bra?"

"Mmmh?"

Det låter som att hon redan vet vad jag kommer att säga.

"Nu är det inte det."

"Vad har hänt? Någonting som har med Tinder att göra, annars hade du inte påpekat om i förrgår."

Jag drar ett djupt andetag. Sedan rinner allt ur mig. Utan någon ordning. Allt bara kommer så fort jag minns det. Nästa tanke byts ut av en annan, som byts ut av nästa.

"Jag har gjort en polisanmälan. Kvinnan på macken råkar vara en matchning, jag träffade henne igårkväll. Jag tror att hon förföljer mig, jag... jag är rädd att jag har en stalker."

Orden bara kommer. Jag känner mig alldeles matt och sjunker djupare ner på madrassen.

"Var såg du henne? Vad gjorde hon?"

"Hon kom fram till mig när jag stod vid kyrkan."

Det blir tyst. Bara för någon sekund.

"Oh shit..."

"Men jag har sprungit ifrån henne nu."

"Vet du va. Jag gör en polisanmälan jag också. Nästa dag kommer du till skolan, okej? Jag möter dig vid ytterdörren halv åtta. Din ytterdörr."

Jag vet inte vad jag ska säga så jag väljer att vara tyst. Inom mig blommar en oändlig tacksamhet upp på stadiga långa stjälkar. Jag är så glad att jag har henne.
En vän som bryr sig.
Det är ovärderligt.

Innan vi lägger på hinner jag i alla fall säga ett ord.

"Tack."

När rösten försvinner dras blicken mot fönstret. Pappas vita skåpbil kör in på uppfarten. Så snart han har gått in och fotstegen dött ut tar jag handväskan under armen och går ut till bilen.
Jag behöver skjuta på så många måltavlor.

~~~

Tjipp!!

Jag hoppas att du tycker att boken är spännande. Feedback tar jag tacksamt emot :)
Ge en röst och skriv någonting i kommentarerna 💕

Ha det fint

//Mica