En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 31

Golvet har gått från kallt till varmt under mig, svalnat av och blivit varmt igen. Det går i vågor och återkommer gång på gång. Jag tror att kroppen försöker lura mig.

Jag stirrar upp i taket. Energin verkar fortfarande långsamt sugas ur kroppen. Det förvånar mig. Jag trodde inte att jag hade någon kvar. Varje gång jag försöker räkna plankorna för distraktion kommer jag till max fem innan allt glider bort utom räckhåll.

Ett avlägset ljud från en dörr som knarrar i fjärran bärs mot mig i luften. Det känns så långt bort att det lika gärna skulle kunna vara en dröm. Eller en annan planet. Även om jag hade velat se kan jag inte förmå huvudet att vrida på sig.

Vem besökaren än är så ger denne mig ingen möjlighet att ligga kvar på golvet inuti min fantasivärld. Min påhittade värld blandas med verkligheten och faller samman. Jag ser framför mig ett slott på en klippavsats som störtar ner i havets skummande vågor. Fräser mot himlen. Ett vitt skimmer river upp mörkret runt omkring.

Den snaggade mannen dyker upp i dörröppningen. Den här gången håller han ett blyrör i sin vänstra hand.
En klump stor som en valnöt glider genom strupen. Fast jag känner den bara nätt och jämt.

"Håll käften!"

Det svider till i ansiktet. Jag har inte ens sagt något. Kinden hettar som slickad av flammor. Tusentals nålar sticker under huden, alla på samma gång och jag förstår att det kommer att dröja mycket länge innan jag kan komma härifrån.

Piggsvinet rycker upp min lealösa spagetti kropp på fötter och verkar förvånad när jag utan motstånd följer honom till dörren. En doft av olja och kåda svärmar emot mig, nästan lika intensiv som ett gäng bin. Jag undrar om han tror att det är någon sorts omvänd psykologi för att sedan kunna bryta sig loss.

Han drar mig vidare mot trappan och jag följer lydigt efter. Den ökända ögonbindeln berövar mig synen igen och jag protesterar inte den här gången heller. Fötterna söker efter trappstegen. Vid det här laget vet jag ungefär var de ska vara. Min hand tar stöd mot räcket och av någon anledning låter han mig göra det. Kanske för att jag är lugn, kanske för att han känner att jag har gett upp. Kanske var det såhär jag skulle ha gjort för länge sedan. Då hade ingen kommit till skada.

Så många kansken i den här världen jag så vårdslöst kastats in i. Jag önskar att jag åtminstone hade någonting att stödja mig mot. Bara en påle eller en sliten fiskeboj att klamra sig fast vid på det här stormande havet. Så trött på att famla i mörker.

När vi kommer ner för trappan hör jag hur han öppnar dörren till höger om oss. Bilden lyser klar i minnet.
Köksdörren.

När vi kliver in tillsammans har jag ingen aning om hur många andra som befinner sig i rummet. Det skulle kunna vara alldeles tomt. Rent från känslor. Det skulle också kunna vara alldeles fullt. Sinnet känns bortdomnat, inte lika skarpt som det brukar vara.

Mina bara fötter vilar mot det kalla, flisiga golvet. Piggsvinet letar rätt på mina händer och korsar handlederna för att binda ihop dem.
Tydligen var det inte alls tillräckligt att vara lugn.

Efter att inte ha varit medveten om min egen kropp under så pass lång tid känns det konstigt att känna repet skära in i huden. Jag väntar. Inget händer. Jag väntar.

Luften känns varmare än jag blivit van vid. Kraxet och kvittret från de vanliga fåglarna och ljudet från en motor hörs utanför. En bil som passerar och sedan är borta.
Om folk bara visste vad som kan dölja sig bakom låsta dörrar.

Jag håller mig stilla. Vet inte vad som ska hända härnäst men jag blundar och håller mig öppen. Öppnar upp sinnet som en olåst dörr.
Så vaknar rummet till liv. Den tunga slöjan skingras lite. Den lätta doften av kåda och olja dör bort bland alla andra intryck.

Metallredskap slår i trä, en vattenkran slås på med vatten som plaskar i vasken. Fotsteg knarrar mot golvet. Rummet är fullt av liv.
Någon rycker i repen och drar mig några steg till vänster. Jag faller omkull och skrapar upp knäskålarna. Det gör så vansinnigt ont. All tyngd balanserar på knäna.

Rädd och spänd vet jag inte vad jag ska göra. Jag försöker resa mig upp men någon trycker ner mig igen. Bakom ryggen klickar en laddad pistol till och hela min kropp övergår till en sorts stramande förlamning.

De tänker väl inte... De ska inte... Det kan inte sluta såhär.

Skräcken kväver mig. Lungorna känns värdelösa. Någon skakar om pistolen. Den rasslar och skramlar. Innan det är för sent gör jag det enda som kan undvika pistolpipan.

Jag duckar och kryper på golvet. Söker i blindo efter ett sätt att undvika den. Jag krockar med väggen när två händer lyfter upp mig och jag finner mig nertryckt och bunden vid en stol.

Luften känns omöjlig att andas. Kvav och tjock. Den vill inte ta sig ner i lungorna hur mycket jag än öppnar munnen. Om det här är slutet... Det får inte vara slutet. Jag har inte ens fyllt tjugo. Jag har hela livet kvar framför mig.

En dörr knarrar upp på glänt. I samma stund personen promenerar in i rummet fylls luften av långa bensinångor. En stark och frän lukt som påminner mig om hur allt började.
Bensinstationen, garaget. Jag hade ingen aning då.

Någon skruvar av en kork. Det klirrar när den landar på golvet. Plankorna jämrar sig när någon går närmare. Jag huttrar till. Huden reser sig längs armarna, även under t-shirten.

En kylig vätska rinner över huden. Längs hela min kropp. Kall vid första vidröring men går sedan snabbt över till ljummet. Rumstemperatur.
Först tror jag att det är vatten men sedan tilltar lukten.

Bensin.

Ångorna blir allt starkare. Sakta tar de över mina sinnen. Allt jag kan känna är bensin. Det enda jag kan se är bensin. Det enda jag kan höra är skvalpandet från någonting som verkar tunnare än vatten. Det enda jag kan tänka är genomskinligt.
Jag är från topp till tå dränkt i giftig vätska.

Kroppen skakar. Någonting skär mot en ask. Ljudet från en tändsticka mot tenn. Jag både hör hur lågan frasar och känner doften av rök i näsan.
Eld.
Djävulens gåva.

Eld. Bensin. Eld har aldrig känts så farligt som nu.

"Eftersom du var barmhärtig nog att berätta ska jag vara snäll."

Den här rösten känner jag igen. Slingrig och sträv som en orm krälar genom löv. Lite knaster då och då.
Det är Erik.
För ett ögonblick undrar jag om Kevin befinner sig här inne också. Jag har ingen aning. En del av mig hoppas nästan det.
Jag bryr mig inte längre.

Ett pistolskott går av och en skriande smärta skenar genom sidan av magen. Stegrar sig i takt till ljudet som ekar mellan väggarna och ångorna av bensin som bara bränner tydligare och tydligare för varje sekund.
Det enda jag andas är bensin. Det enda jag tänker är bensin. Jag vet inte om jag skriker. Det borde jag göra. Det gör ont. Jag vet inte om jag lever eller är död. Om jag sitter eller står eller svävar i luften.

I nästa stund blir allt svart och det enda jag ser framför mig är vatten lika svart som olja. Hur det klumpar ihop sig till en tjock sörja.
Jag slappnar av och sjunker genom de klumpiga vågorna.

~~~

Hejsan!

Det går bra nu. Uppdateringarna glider som smör :) trots alla lager av redigering bakom.

Rösta och skriv något 🌟💕
Jag vill bara bli bättre och det blir jag som bäst med Din hjälp och feedback 💕

En god vän sa en gång: glöm inte att du är älskad.
Gör någonting som är kul idag.

//Mica