En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 47 - Paula

Storhattsvägen. Sista huset.

Här bor Ida Scott. Killen med ärrets syster. Jag kan se vändplanen där framme. Samma Jeep står parkerad på den gräsiga uppfarten. Jag dyker ner med cykeln bakom en gammal vedbod. Träet har grånat av väder och vind.

Med cykeln tryckt mot kroppen spanar jag mot bilen. En hög med ved framför verandan som någon vält omkull ligger utspritt i gräset. Jag memorerar nummerplåten tyst för mig själv och försöker att avleda tankarna från ovälkomna yxor som dyker upp som en konsekvens av veden.

Huset är alldeles stilla men dörren står på glänt. Han måste ha gått in redan. Stegen dämpas av mossan i gräset när jag smyger längs häcken, kryper igenom grenarna och rör mig längs andra sidan så fort jag kan utan att låta för mycket. Jag styr stegen mot de överväxta buskarna precis vid trädgårdsgränsen.

En källaringång lutar nedåt på andra sidan stugan. Trappan leder rakt ner tills den stöter ihop med en dörr. Jag kryper fram och känner försiktigt på handtaget med en handskbeklädd hand bara för att konstatera att den är låst.

Nere vid källaren bestämmer jag mig för att vänta. Hon kan ha sett något genom fönstret.

När det fortfarande är lika tyst och det enda livstecknet en hungrig sädesärla som pickar i gräsmattan vågar jag krypa bort från stentrappan.

Jag finner en stabil och rustig sten att krypa in bakom en bit bort. En stig bakom mig leder ner till en blåglittrande sjö. De första minuterna är jag tvärsäker på att hon kommer att dyka upp och synas i fönstret. Sedan går det upp för mig vad de mörka rutorna måste innebära.

Hon är inte ens hemma.

Men brorsans bil står fortfarande parkerad utanför och dörren står fortfarande på glänt. Han är definitivt hemma. Frågan är var.

Hjärtat känns främmande i bröstkorgen. Jag vet inte om jag vågar lita på det helt och fullt.

Jag borde gå tillbaka och komma tillbaka någon annan dag. Jag kan låtsas att jag säljer något för en förening. Gå fram och knacka på dörren och sedan gå därifrån när jag tror att ingen är hemma. Det skulle fungera.

Jag biter mig i tungan. Försiktigt ställer jag mig på tå och kikar in i genom fönstret. Rummet är mörkt och tomt men teven är på. Ett nyhetsankare mimar ord jag inte kan höra. Instinktivt duckar jag ner intill väggen och väntar. Lyssnar.

När jag tittar på mobilen finns det ett sms från Linnea.

Du kan gå hem och göra något vettigt. De är inte hemma.

Jag drar på munnen. Linnea fick veta adressen men jag trodde inte att hon skulle kunna följa med så direkt efter jobbet. Hon sa att hon behövde vila. Hon måste ha kommit ändå. Enligt smset sitter hon bakom grannens lada och förmodligen har hon gjort samma bedömning som jag för en stund sedan.

Bara det att hon låter lite säkrare på sin sak.

Ett till sms ploppar upp på skärmen.

Vi går hit igen vid en annan tidpunkt.

Jag skriver tillbaka.

Jag vet inte... Teven är på.

Det tar inte lång tid innan hon svarar.

Okej då stannar vi lite till.

Jag ler och sluter handen om telefonen. Noga med att kolla så att den är på ljudlöst. Huvudet flyger upp när golvplankorna knarrar på våningen ovanför. Kroppen fryser mot väggen när en röst börjar tala.

"Du måste köpa bensin. Det får inte ta slut."

Det är en kvinnoröst. Den låter uppriktig och bestämd.

"Hur mycket tid har vi på oss?" svarar en mansröst. Jag antar att det är David som pratar.

"Du ska ha det på plats innan ikväll. Hon får inte stå utan vapen."

Golvet knarrar igen. Jag håller andan och sveper med blicken över den övervuxna trädgården i hopp om att det av någon anledning ska leda bort uppmärksamheten från huset. En gång i tiden hade stugan sina egna hallonbuskar men nu är de överväxta med ogräs. Jag kollar mobilen en gång till och upptäcker ett precis inkommet sms från Linnea.

Se upp dom går ut nu. Dom kan höra dig

En bildörr slår igen, tätt följd av en annan och en motor morrar igång. Den hinner knappt rulla några sekunder förrän den stängs av igen. Mobilen lyser upp och jag läser Linneas sms redan i den övre raden av skärmen.

Spring!

---

Ojojoj vad kommer att hända? Nu händer det grejer. Stay tuned to find out!

Som alltid, alla kommentarer och röster värmer mer än brasved så om du har lust får du jätte gärna skriva några rader om vad just du tyckte :)

Ha det bäst, kramis!

If everything goes vile just pose and smile

//Mica