En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 17 - Paula

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite mysigt att sitta ihopvirad inuti täcket på sängen i mitt rum med datorn i knät. Tyget faller så mjukt över knäna.

Ögonen söker över datorskärmen, går igenom gamla fall som det rapporterats om i tidningarna. Senast någonting liknande hände var 2008. Mer eller mindre tio år sedan. Då hette den bortrövade Nils och kom inte tillbaka.
En kall klump sjunker genom strupen när jag tänker på allt det där som skulle kunna hända.

Nästa artikel slutar lyckligt. Den  gången hette offret Charlotte och den skyldige åkte fast. En man i femtioårs åldern. Dömd till tre års fängelse och böter.

Jag går igenom ett tiotal fall under åttio och nittio talen. En kvinna som skulle cykla hem från jobbet, en pojke som senast sågs i omklädningsrummet. Båda spårlöst borta.
En artikel drar särskilt till sig min uppmärksamhet.

Ung man försvunnen i fredags vid 22-tiden.

En man i tjugotvå-årsåldern försvann natten till lördagen efter att ha låst och lämnat sitt jobb för att sedan ha tagit av hemåt. Vid Forsbäckens golfbana tros överfallet ha skett då mannens påtänkta cykel hittats slängd i diket. Hjulspår efter fyra hjul kunde ses på gräsplanen bredvid. Om det har med sammanhanget att göra återstår att se. Polisen håller på att utreda för fullt och misstänker att det rör sig om dråp.
Den unga mannens föräldrar har bekräftat cykeln och bildbevis har kontrollerats.

Jag känner en rysning krypa över huden. Lika lätt som krusningar på en vattenyta. Från botten av beckenet, längs ryggraden och ända upp till nacken. Ordet dråp vill inte lämna näthinnan. Spetsar ögonen med fyra vassa bokstäver.
Det skulle kunna vara Kevin.
Bara det att det hände för tolv år sedan.

Försiktigt viker jag ner datorskärmen och plockar ner kvittot från anslagstavlan. Det ekar innanför skallgångarna. Det är som om väggarna rör på sig. Rummet verkar krympa.

Tummen stryker över plasten. Samma datum. Kexchoklad och en tändare. Det måste komma därifrån. Det måste tillhöra samma incident. En chokladkaka och en tändare. Det är två så typiska saker att köpa. Någon som inte kunde stå emot sitt sötsug och sedan förmodligen fallit för suget hos en cigarett till på köpet. Eller bara velat tända eld på någonting.
Jag undrar om den kan tillhöra Kevin. Tröjbiten var ju hans.

Fingret stannar upp. Tanken är nästan smickrande. Så lätt att falla för.
Kanske tillhörde den här pappersbiten förövarna? De tappade den för den var deras och någonstans har de en tändare och Nicoline.

"Paou!"

Det är pappa som ropar. Jag lägger ifrån mig påsen med kvittot innan jag sätter upp det på tavlan igen.

Dörren glider upp och jag smyger ner för trappan. Han sitter i soffan framför teven och slötittar på en komisk deckare. Jag småler för mig själv. Pappa tappade hakan när jag berättade att jag ville bli polis, men jag tror att han mest av allt blev glad.

Framför honom står en stor skål med popcorn och två vinglas varav ett är halvfullt och det andra tomt. Han hör mina steg knaka mot golvet och tittar upp. Ett stort och lyckligt leende sprider sig över läpparna.

"Lovade jag inte att vi skulle fira om jag fick det där förfärliga huset sålt?" utbrister han triumferande.

Leendet blir ännu bredare. Så brett att jag kan skymta hans kindtand i ena mungipan.

"Nu är det sålt och det med pompa och ståt. Jag fick till och med en bit mark som tack för hjälpen!"

Nu reser sig mina mungipor också.

"Det är ju fantastiskt!"

Hela ansiktet klär sig i leendet. Pappa skrattar och klappar på platsen bredvid på soffan.

"Exakt! Kom och sätt dig. Ta ett glas. Det är ju trots allt sista skoldagen imorgon."

Han plockar upp en rosa flaska från golvet och häller så pass mycket av den något ljusare rosa drycken i glaset att det nästan når ända upp till kanten. Han blinkar mot mig med ena ögat.

"Jag brukar inte förespråka att mina barn ska dricka men du är faktiskt nitton och det här är värt någonting."

"Dina barn? Du har bara ett."

Jag sveper fingrarna om det långa glaset och flyttar sedan ner de till den tunna stjälken av glas. En näve popcorn får inleda kvällen.

"Titta nu. Nu börjar det bästa."

Pappa pekar mot skärmen där en lealös hand precis släppt taget om en mobiltelefon och ignorerar min fråga. Skärmen tonar ut till svart innan den lyser upp igen på ett stökigt poliskontor.
En mjölkigt sur känsla simmar i magen men jag tvingar den att stanna kvar där nere. Jag kan inte tänka på Nicoline nu. Om jag är smart drar jag nytta av min chans och lär mig av andra.

Polisen, en kvinna i trettioårsåldern med grav ångest som för övrigt är hjälten i serien, sätter sig ner på huk och inspekterar brottsplatsen. Hon drar med fingret över ett dammigt cementgolv inuti ett stökigt snickeri som staplar brädor på rad.

"Skål för din nya lön." säger jag och reser glaset mot pappa.

Pappa ger mig en bitsk blick.

"Tyst! Det här är nyckelscenen. Vem staplar ens brädor på rad sådär bredvid varandra? Jag slår vad om att hon kommer att kommentera det! Bli inte förvånad när jag har rätt."

Han ger mig en sur blick men klingar sedan sitt eget glas mot mitt i alla fall så att vätskan inuti skvalpar runt i små vågor. När jag lutar mig tillbaka mot soffan och sjunker ner bland kuddarna kan jag inte låta bli att blunda för några sekunder. Jag må ha haft en stalker för bara några dagar sedan, min kompis är spårlöst borta och jag har fått tips om att jag ska dejta min egen pappa men för nu känner jag mig trygg.

Även fast en tunn och mycket het rodnad börjar växa över ansiktet.
Jag tar en filt och virar den om mig tills jag ser ut som en liten gumma och ser på hur den kvinnliga ångestpolisen hittar ett lårben i sin garderob.

~~~

Hajj!

Några reaktioner på det här kapitlet?
Rösta och skriv gärna något 😊
Ha det fint!

Kramis!