En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 48 - Paula

Så fort jag har läst det enda ordet i smset reser sig benen innan jag hinner tänka. Jag dyker ner bakom hallonbuskarna alldeles för överrumplad för att lista ut åt vilket håll jag ska springa.

När steg frasar i gräset till höger om stugan skjuter jag upp som om det fanns små raketer dolda under mina skosulor och springer till vänstra sidan av huset där jag trycker mig platt mot väggen.

Jag kanar i sidled. Så hårt att träflisorna sticker i ryggen. Fotsteg rusar mot grus på framsidan av stugan. Efter en stund ser jag ett silverhår flimra i solljuset och hur Linnea springer därifrån. Det bubblar av tacksamhet att hon kom hit ändå.

Nya fotsteg rör sig genom det höga gräset. Fast från baksidan den här gången. Jag inser att jag är fångad åt två håll.

Hjärtat pulserar av adrenalin när jag ser mig omkring efter potentiella tillflykter. Cykeln ligger fortfarande bakom vedbon.

Skog, vatten, trängsel. En ung kvinna står plötsligt framför mig och andningen fastnar i halsen. Hon är vacker. Hon måste ha lagt på sig några kilon för hon är knubbigare i verkligheten. Kylan från en osynlig kula rullar mellan skulderbladen och pressas ihop när jag drar ihop dem.

Det finns ingen tid för ord. Och även om det skulle finnas det så har jag inget att säga. Hjärnan är lika tom som ett blankt papper. Allt jag lärt mig om språk verkar plötsligt vara bortsuddat.

Så jag knuffar mig förbi och duckar under hennes arm trots avståndet som skiljer oss åt på flera meter. Kroppen känns lätt när jag sätter av mot vedbon, hoppar över de fallna vedträna och räknar kallt med att hon följer efter.

Cykeln ligger i gräset precis där jag lämnade den. Jag svär när pedalen skrapar mig på benet medan jag släpar den en kort bit över ängen för att komma till vägen. Den är så tung när man inte sitter på den. Bakom mig har syskonen klivit in i bilen.
Pulsen börjar skena i panik.

Ögonbrynen dras ihop i en sorts tung oro. Den enda jag kan tänka på är Linnea. Jag hoppas att hon springer mot tryggheten medan jag lägger i högsta växeln på väg att göra detsamma. Benen trampar upp en så hög fart nedför backen att det visslar i öronen.

---

Bilen är inte bakom mig. Det brummar inte av motorer som det skulle göra och vägen känns märkligt tom.

Ändå vågar jag inte sakta av. Jag styr cykeln ända till andra sidan Forsåkra och försöker undvika alla ställen med öppna ytor. Helst drar jag mig till de platser där det finns mycket folk. Det är inte den snabbaste vägen.

Efter att ha kryssat genom en labyrint av gator gömmer jag till slut cykeln bakom lastkajen till pappas restaurang och fortsätter i språngmarsch mot gallerian.

På övervåningen söker jag upp en alkov som jag hittade en gång när jag väntade på min tur hos frisören för några år sedan. Ett litet skrymsle som blivit över när de byggde om övervåningen men som är tillräckligt nära för att ha åtkomst till frisörens wifi.

Med den stadiga väggen mot ryggen och hjärtat fortfarande som en vild hammare med ett eget liv i bröstkorgen går det upp för mig hur mycket jag flåsar. Långsamt tvingar jag mig själv att dra in långa, djupa andetag. Ut och in. Andas långsamt.

Det gör ont i bröstet och påminner lite om andnöd men efter en stund slappnar kroppen av. Andetagen blir lättare och det susar inte lika mycket i öronen. Det börjar ge med sig.

Jag undrar vad de tror. Vem tror de att jag är. Vad trodde de att jag gjorde där.

Det gick så bra ända tills de såg mig. Ett retfullt skratt blåser tyst över läpparna. Såklart, så låter det alltid. Det går alltid bra ända tills det inte gör det.

Jag plockar upp telefonen och skriver till Linnea.

Var är du?

Hon svarar direkt.

Hemma. Du?

Jag blundar och känner hur läpparna dras upp i ett varmt leende. Hon är i säkerhet. Vi båda klarade oss.

I gallerian. Cykeln är på pappas jobb. Har inte sett till syskonen sedan jag lämnade Storhattsvägen.

Hon svarar lika snabbt igen.

Tack gode guuud!! Ta hand om dig!

Nedanför mig passerar en hop människor. Några med sportväskor andra med handväskor. Väggen känns lika stadig som en klipphäll när jag tillåter mig att slappna av och luta mig mot den. Luta med hela kroppen mot den vita tapeten som numera inte är särskilt vit.

Skärmen lyser upp igen.

Vi behöver varva ner. Vi förtjänar att koppla av. Jag tycker att vi ska gå på bio.

På något sätt finner jag det roligt att bara sitta och titta på människorna nedanför mina fötter. Hur de skyndar uppför rulltrappor och tittar på klockan när de undrar om de hinner prova ett plagg i butiken. Allt det där gäller inte mig. Just nu finner jag en sorts stilla ro i att betrakta deras vardagliga liv som löper på. Bara titta.
Just nu känns det som att genom att kolla på deras liv får jag det enda som jag behöver.

Det enda jag behöver är de, väggen mot min rygg och luftkonditioneringen i hörnet.

Nej tack. Jag tror att jag vill vila lite efter allt som har hänt. Jag trivs ganska bra på toppen av gallerian.

~~~

Hejsan!

Dags att varva ner lite efter en adrenalinpåslagen språngmarsch.

Om du har lust får du gärna berätta vad du tyckte. Var det bra? Var det spännande? Eller var det det mest fruktansvärda du läst i hela ditt liv?
Jag vill höra :)

Ha det bäst!

If everything goes vile just pose and smile

//Mica