En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 37 - Paula

Ett brev till någon annan flaxar förbi på bordet framför mig.

Stöldgods.

Jag tänker på bilen från i går. För ett år sedan stal en lycklig stackare en bil och kom undan med det. Som dessutom råkade vara en Jeep.

Inuti kylen ligger lunchlådan och väntar på mig. En av dagens milstolpar. Jag tänker på Linnea som har sin sista slappdag. Och på Nora som jag antar fortfarande jobbar i matbutiken.

Jag lyfter på ett brev och önskar att posten kunde sortera sig själv. Eller ännu bättre, dela ut sig själv som den gör i Harry Potter. Fast utan ugglor.

Jag viker upp kanten på en grå postsäck och lägger över posten i en mindre och behändigare väska. Den östra delen står på mitt ansvar idag.

---

Teven är på. Nyheterna låter extra allvarliga med skottlossningar och sirener. Utanför är världen så osäker medan här inne fylls luften av ugnspannkaka.

Matoset får magen att minnas att den inte har ätit sedan lunch. Helt plötsligt vill jag inget hellre än att sätta mig vid köksbordet. Pappa lagar aldrig ugnspannkaka. Han måste ha fått någon ny knasig idé.

"Hur var första dagen på jobbet?" ropar pappa från köket.

Jag hänger upp jackan på kroken.

"Den var bra. Jag fick mycket motion i alla fall."

"Extra många rundor?"

"Nej jag cyklade fel. Det var ett ställe jag aldrig varit på förut. Värsta kringelikrokarna och tätt mellan husen dessutom. Flera olika gator som inte hängde ihop även fast det såg ut som det."

Jag sätter mig på en stol och tittar på när pappa knäcker ett ägg med en hand. Det ser ut som om gulan rinner mellan fingrarna men ändå landar allt i bunken.

"Du kan alltid komma till mig om du skulle ändra dig. Inte som servitris kanske men jag kan nog fixa fram en plats."

Jag drar på munnen och skrapar nageln mot bordskivan.

"Jo tjena. Du vill ju att jag ska jobba gratis."

"Bara när du hjälper till någon enstaka förmiddag. Inte om du skulle ta anställning."

Det är nästan sant men inte riktigt. Han tycker att det är min plikt som en i familjen. Det är trots allt pappa och inte jag som ser till att det står mat på bordet. Som servitris är den chansen redan försummad men det finns ju andra jobb på en restaurang.

Jag tror att utgifterna på porslin steg till dubbla kostnaden under perioden som jag var där. Pappa brukar alltid säga att nej så var det inte riktigt men sedan ler han alltid lite för kärleksfullt och då vet vi alla tre att han ljuger. Manna ser det också, det är jag säker på, för hon håller sig alltid undan från matskålen ifall pappas blick skulle landa på henne. Som om hon vet att någonting med den är falskt.

Pappa rör om, tillägger lite mynta, och börjar hälla upp den släta smeten med gröna prickar i en form.
Jag drar fingrarna över kylskåpet men rycker tillbaka dem. Jag skäms fortfarande över vasen. Stegen knarrar när jag går mot trappan och jag tror det är det som får pappa att vända sig om. Han snor runt och pekar med stekspaden mot mig.