En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 44 - Paula

Linnea fick rätt. Personalen ville inte ge ut några uppgifter även fast jag förklarade så detaljerat jag kunde vad jag skulle ha de till. Därför står jag nu på en bräda i stan ute på spaning. För att komma framåt måste jag göra någonting, inte sitta och vänta på att saker ska hända åt mig. 

Ute på gatan tar jag en genväg genom en lekpark och nerför en lång trappa. Hjulen smattrar mot trappstegen. Jag vejar undan för en tjej med svart hår som står och röker mot ett cykelställ och styr mot den centrala gågatan. I ryggsäcken ligger bilderna på de två misstänkta jag har.
För säkerhets skull.

Intrycken är många och jag vet inte var jag ska börja. Överallt omkring mig går människor förbi. Långa, korta, knubbiga, smala, gamla, unga, stressade, uppklädda. De flesta snackar om det vanliga. Familj, partner, skolan och överdramatiserade draman på jobbet.
Jag lyfter upp longboarden under armen och smiter in på ett café mitt emot.

Doften av kaffe och socker är omedelbar. Söt och tjock och smittande. Jag går fram till menyn och låtsas läsa medan jag egentligen lyssnar på samtalen vid de kringliggande borden. Om Sakarias såg något kanske fler har gjort det. Det borde i vilket fall bli en snackis. 

Jag nickar när två tjejer klagar på skolans betyg, plockar fram mobilen när två kvinnor som förmodligen är mammor börjar gå in på detaljerna i sitt kärleksliv och slutar lyssna när två pensionärer börjar prata om sport.

Ljusgrå moln hänger som ett täcke över världen. Släpper inte igenom minsta glimt från himlen ovanför. Jag promenerar längs gatan och försöker se ut som om jag inte lyssnar.
Vid apoteket blir saker och ting helt plötsligt intressanta.

Två kvinnor runt trettiofem, den ena i grå vårjacka och den andra i sportkläder, står utanför och pratar. Den ena har en kasse med apotekets gröna logga i handen.

Jag tror först att jag drömmer när jag hör både ordet Kristina och mack i samma mening. Jag sjunker ner på en parkbänk i närheten och låtsas läsa en insjö av spontant inkomna sms som nyss bombarderat telefonen. Med blicken fokuserad på kanten alldeles bredvid skärmen för att fortfarande vara delaktig i den yttre världen.

"Har du hört att polisen har börjat leta nu. Stackars tjej va? Tänk att bara vilja hälsa på sin pojkvän och sedan försvinna sådär."

Den andra nickar som om hennes hjärta hastigt och plötsligt börjat blöda.

"Vet du vad jag tror?" 

Kvinnan med sportkläder skakar sakta på huvudet. 

"Jag tror att hon är död. Jag tror faktiskt det, även om jag såklart hoppas på motsatsen. Annars skulle hon ha varit tillbaka vid det här laget. Ingen kan överleva så länge."

Kvinnan med påsen pillar på sina solglasögon. Den andra nickar men ser mest orolig ut. Jag upptäcker att jag plötsligt fått en värkande klump i halsen som inte verkar ge med sig.
När jag tittar ner sveper tummen fram och tillbaka över displayen så att min bakgrund hoppar fram och tillbaka. Det är alltså det jag har haft för mig medan jag lyssnat.

"Det är ett underligt brott. Borgmästarens dotter. Det känns nästan som ett hot. Min son gick i samma klass som henne i lågstadiet. Det kunde lika gärna ha varit han." fortsätter kvinnan med påsen. 

Den andra ser upp mot kyrktornet och biter sig i läppen.

"Stackars Liselott. Jag vet inte vad jag skulle göra om samma sak hände mig."

Kvinnan som handlar på apoteket, ger henne en skeptisk blick.

"Du har inte ens något barn."

Hon utan påse rycker på axlarna.

"Man kan väl låtsas."

Jag kväver en skrattattack och maskerar den med en hostning i armvecket. De vänder sig om och går sin väg. Efter någon minut reser jag mig upp och följer efter. Det går inte att höra de längre men deras hästsvansar guppar framför mig i folkmassan. Båda bruna. Som tvillingar. De har valt att röra sig åt andra hållet längs gatan. Vägen som leder förbi museet.

Med handen knuten i fickan som en väldigt dålig sköld mot omvärlden hoppas jag att ingen märker att jag förföljer dem. Det är i alla fall ingen som tittar konstigt på mig. Vid museet finns en anslagstavla så jag väljer att gå dit. I närheten av anslagstavlor brukar det hända saker. 

Mycket riktigt, efter en stund reser sig museet i stor och vit sten på min högra sida. I trappan sitter ungdomar och äter glass tillsammans med barnfamiljer som skalar apelsiner. Framför mig guppar fortfarande två bruna hästsvansar på väg ännu längre bort.

Skylten utanför museet får mig att stanna upp. Jag läser den igen. En gång till. Och igen. Tror först inte att det är på riktigt. Även fast jag har läst det i tidningen med egna ögon.

Rosa vindar, en konstutställning av Sakarias Norgren. 

Skylten bjuder in till Sakarias utställning. Min Sakarias. Ansiktet är alltför välbekant. Skylten är utsmyckad inte bara med en tydlig font utan även en bild på honom som ler och några andra inklippta bilder som jag antar är hans tavlor.

Men det märkligaste av allt, det som får mig att släppa skvallertanterna och gå uppför trappan istället är att en av bilderna föreställer en krossad vas. 

---

Nämen hallå där!

Dubbelkapitel.
Kände för att uppdatera lite extra idag.
Vad gör det för skillnad imorgon?

Kände för att uppdatera lite extra idag. Berätta vad du tycker såhär långt. Det kommer mer spänning snart, jag lovar!

Ha det bäst!

//Mica

If everything goes vile just pose and smile!