En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 56 - Paula

Världen vinglar till.

En bild av Kevin med en spruta i handen bränner på näthinnan och jag undrar vad det var han hade i den egentligen. Någon form av drog men oavsett vilken sort så hann han inte injicera särskilt mycket. Han visste inte ens hur han skulle göra.

Blickarna skjuter hela tiden bakom axeln när jag leder cykeln uppför uppfarten. Någonstans där ute letar Kevin efter mig men med hjälp av en tunnel lyckades jag villa bort honom.

Genom köksfönstret dubbelkollar jag att pappa är någon annanstans innan jag tyst öppnar dörren och smyger in. Jag skulle kunna visa mig, men jag har bara t-shirt på mig och jag vill inte att han ska se armvecket. Han gillar deckare och hans pojkvän är polis. Jag tror pappa är bättre på droger än jag vill erkänna.

Jag blir tvungen att mellanlanda i en garderob när hans steg hörs i trappan. Uppe på rummet sätter jag på datorn och skriver in symptomen i sökrutan. I fickan bränner telefonen så mycket mot skinnet att jag plockar ut den och lägger den på andra sidan rummet. För säkerhets skull kastar jag av mig byxorna också. Som om det skulle göra någon skillnad.

Droger som orsakar yrsel, skriver jag och klickar på sök. Det sticker av en taggig klump i halsen när amfetamin och ecstasy dyker upp som svarsalternativ. Vad det än är han försökte trycka i mig hoppas jag inte att det är ecstasy.

Jag klickar vidare till amfetamin och slukar glupskt meningarna som beskriver drogen. Dödar matlust, vidgar pupillen, effekten regleras av personlighet och känsloläge, ger stigande blodtryck.

Jag tittar på mig själv i spegeln. Pupillerna ser normala ut och jag skulle kunna äta en häst om jag fick tillåtelse.

När fingrarna hamrar över tangentbordet och söker efter droger som framkallar hallucinationer dyker cannabis upp med en bild på en spretig liten planta. Jag klickar på länken och läser hur ett rus kan få de kreativa delarna av hjärnan att växa, skapa yrsel och orsaka minnesförlust. Cannabis vore helt klart en mer passande drog för honom att använda.

Jag viker ner datorn för att slippa titta på plantor och ecstasy och lutar tillbaka mot väggen. Huvudet dunkar i en egen puls. Jag pressar fingrarna mot ögats yttre kant precis vid näsroten. Trycker hårdare. Det lindrar dunkningarna på något vis men kroppen skakar.

Jag vänder mig om på sidan, drar täcket över mig och möter den snea blicken hos min gamla mjukiskatt som sitter lutad mot böckerna i bokhyllan.

Hon ler mot mig som om hon känner mig. Ända sedan jag var nio har hon funnits där för tröst och nu har jag gått så långt att rädda min vän att inte ens ett hot om att bli drogad stoppar mig. Jag tittar bort och ser på henne igen.

Den här gången när jag möter hennes blick är det inte katten Flisan jag ser. Den enda personen jag ser i henne är Nicoline. Trött, sliten och ihjälkramad.

Hon älskade honom och hon litade på honom. Hon skrev till honom, även fast jag börjar tro att han inte var bra för henne. Inte efter det här. Inte efter vad han har gjort mot mig. Jag hickar till när insikten slår ner som en blixt genom kroppen.

Jag är så utsvulten att jag gör vad som helst för en kyss.

Lungorna stramar i bröstkorgen när jag minns Kevins mobil. Jag betraktar Nicoline på anslagstavlan. Glider vidare till Daniel Scott, hans syster, knappen, tygbiten och kvittot som vi hittade jag och Linnea.

Genast kryper jag till andra sidan rummet och plockar nästan girigt upp telefonen från jeansen som ligger i en hög på golvet. Det är skärmlås, naturligtvis. Bilden bakom föreställer New York nattetid. Men det är en mönsterkod så möjligheterna är begränsade.