En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 60 - Paula

Skolans pistol hänger tryggt innanför linningen. Den är säkrad. På något sätt får den mig att känna mig lugnare. Jag är beväpnad med mer än bara en fickkniv. Det är en trygghet.

Bilen rullar på längs den asfalterade huvudleden. Jag rör mig som en skugga i kvällningen. Glider fram på de finkorniga stenarna. Asfaltsvägen blir till grusväg och smalnar av en aning.

Jag rullar vidare, försöker att inte bry mig om att klockan går. Efter en stund dyker den efterlängtade kvarnen upp.

Ögats iris lyser blått i skenet från strålkastarna. Det finns ingen belysning längs de här skogsvägarna, bortsett från den sjunkande solen, så jag blir tvungen att använda min egen.

Ögat är så hastigt nerklottrat men ändå så detaljerat ifyllt. Olika nyanser av blått blandat med en skvätt vitt som bildar ett stort mandelformat allseende öga. Det ser allvetande ut den här tiden på dygnet. Och på ett vis är det ju det. Det här kanske är det enda opartiska ögat som vet exakt vart Nicoline har tagit vägen.

Det är nu när jag ser det klart och tydligt framför mig som nervositeten stramar åt kring revbenen och i bröstkorgen. På något sätt går allt ihop för mig först nu. Som om jag tittat men inte sett, precis som pappa. Jag är här på riktigt. Någonstans här i närheten finns Nicoline och de som håller henne fångad.

Alla hus ser likadana ut i skymningen. Det är svårt att se skillnad på dem även fast vissa är röda och andra är grå. De flesta gårdar är omgivna av täta träd. Barrskog.

Trädgården är oftast liten med en och annan förfallen gungställning i trä eller en brunn på tomten. Jag tvivlar på att de fortfarande används. Vissa har till och med en rutten gärdsgård runt om sig. Det känns lite som att åka tillbaka till artonhundratalet.

Ingen bil står på någon av uppfarterna. Att säga att det känns öde skulle vara en underdrift.

Fönsterrutorna är lika mörka som natten runt omkring mig. De få cyklarna som syns är rostiga vrak lutade mot utomhusdass eller lador. Det enda som växer i rabatterna är ogräs. Tuvorna ser nästan ut som små malliga gäng som försöker utmana de fina grässtråna på ett rått slagsmål.

När ljuskäglan från strålkastarna landar på en bil längre bort tar hjärtat ett förvridet skutt i bröstkorgen. Det måste vara där. Resten är ju tomt. Men en del inuti mig vill inte att det ska vara det.

När jag försiktigt rullar närmare blir jag stensäker. Det är en stor Jeep med svart lack.

VKJ 399.

Den står parkerad längs dikeskanten så att det ser ut som om det bara är en besökare som haft vägarna förbi. Jag stänger av strålkastarljuset och gör en snabb backmanöver för att sedan vrida ut ratten och vända om.

Bilen krypkör sig framåt och med is i magen väntar jag tills nästa vägficka dyker upp. Jag kör in på en skogsväg och ser på hur träden masar sig förbi rutan medan blicken spejar efter potentiella rådjur.

Jag fortsätter köra. Så långt in att det inte går att se bilen från vägen. Med en klump i magen väljer jag att lämna kvar longboarden i framsätet och låser skåpbilen.

Ryggsäcken slår mot ryggen när jag sätter av i lätt jogg längs vägen. Skummörkret lindar in mig i en tät filt. När jag kommer ut på vägen igen bländar midnattssolen mig rakt i ansiktet. Himlen är rosa på sina ställen och lyser i alla fall upp en liten bit av världen nu när träden är borta.

Konturerna av tjocka trädstammar och tjock, mjuk mossa gör sig tydliga vid sidan av diket. Inte ens en gatlampa syns till. Försiktigt plockar jag upp några småstenar från skogskanten och lägger dem i väskans ytterfack.

När jag joggar närmare och duckar under en nyponbuske som löper längs trädgården upptäcker jag att hjulspåren är färska i leran.
Jag kryper ihop bakom häcken. En ödeby är naturligtvis det perfekta stället för olagliga aktiviteter.
Otur för de att Kevin är en idiot.

Jag andas med så små andetag som möjligt och kikar mellan löven på stugan på andra sidan. De är färgade av våren och små vita blomblad har börjat slå ut mellan ljusgröna knoppar. Det förvånar mig hur vackert det är på en plats där det måste ha hänt så mycket hemskt.

Träden står som tysta vittnen bakom stugan. Eller de hade varit tysta om det inte varit för vinden. Skuggan från några huskroppar skymtar lite längre bort. Max två eller tre stycken. Det ligger en sjö alldeles bredvid. Vattnet glittrar i skenet från månskärvan som tittar fram bakom trädtopparna.

Stugan vars gård jag tjuvkikar på delar badplats med grannen, även fast jag misstänker att det var mycket länge sedan strandkanten användes till något sådant.

Stranden är svart av blöta barkbitar. Den sand som fortfarande syns är mörk och blöt. En smal udde leder ut i vattnet som ett långt finger av gräs och stenar.

Ingången till den röda stugan ser nästan fallfärdig ut. Taket är av gräs och mossa istället för plåt och verandan är bara några trappsteg i metall. Nästan som ett skelett som mekaniskt bugar sig framför huset.

Jag smyger på huk längs häcken för att spana in baksidan. Det finns en dörr där också visar det sig. En bakdörr. En grön källardörr vars färg börjat flagna. Gräs sticker upp mellan ett gäng stenplattor på marken som leder fram till den gråspräckliga väggen. En meterhög mur innan det målade timret tar vid.

Stugan har två våningar, kanske till och med tre om det finns en extra källare.
Det är stort för att vara så litet.

Jag följer nyponhäcken ner mot sjön, hukar mig bland vassen och känner på de skvalpande vågorna med fingrarna.

Iskallt. Naturligtvis.

Klockan är efter elva men ändå klamrar sig solen fast vid horisonten. Lyser upp grantopparna med sina starka strålar. Den barkiga stranden dämpar mina steg. Nicoline brukade inte ha något emot att bada redan i maj. Den som däremot hade det var jag. Oavsett vad som händer i natt skulle jag ge vad som helst för att slippa använda vatten.

Inget ljud hörs från stugan. För ett tag undrar jag om den är ljudisolerad men det är innan jag inser hur dumt det skulle vara. Inte en stuga i det här skicket.

Vinden i luften får mig att tveka. På något sätt är det bara jag och en stor skog här. Ändå känns det för utsatt att spionera genom ett fönster. Om jag smyger fram för att gömma mig bakom dörren, kommer de att se mig då?

I skydd av en buske vid utkanten av sjön har jag god sikt över stugan och dess bakgård. Inte förrän jag tittar ner på mina händer upptäcker jag att de är alldeles jordiga och skakar något förfärligt. Jag griper tag om två robusta grästuvor för att minska ryckningarna.

Stugan står lika tom och tyst som förut. Ingen kommer ut. Eller in.
Men bilen står kvar.

Ryggsäcken glider ner från axlarna och efter att ha rotat i den stoppar jag kniven i bältet, Kevins telefon i innerfickan och ficklampan i ytterfickan.

Med handen vilande ovanpå pistolens släta rygg känner jag mig redo. Jag kryper mellan trassliga vinbärsbuskar, dyker ner bakom hinkar och stundvis krälar i vått gräs tills jag står med ryggen pressad mot väggen precis bredvid den gröna dörren.

---

Hej där!

Wohohoow!! Spänningen stiger! Vad kommer att hända? Kommer någon att hitta henne också? Eller kommer nått helt annat att hända? Berätta gärna vad du tror, det är så roligt att höra :)

Vad tyckte du om kapitlet? Karaktärerna? Och det faktum att Paula faktiskt vet ganska mycket om vad som hänt nu? :)

Ha en fin kväll! Eller dag eller morgon beroende på när du läser detta haha! Nästa del kommer förhoppningsvis imorgon.

If everything goes vile just pose and smile!

//Mica