En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 7 - Paula

Utomhus slår den smått kyliga vårluften emot mig. Lukten av folkmassa och grus går inte att ta miste på. Jag drar jackan tätare om kroppen och ångrar att jag lämnat den rutiga halsduken hemma. Ibland litar jag lite för mycket på att det är vår och vackert väder. Fingervantarna finns däremot i fickan.

Gatorna genom stan känns så oerhört långa när jag promenerar genom centrum. Det tar ett tag innan jag inser att det är longboarden som saknas. Allt går så mycket långsammare när det inte finns något annat alternativ att ta sig framåt än att gå. Tyst lovar jag mig själv att det här är sista gången jag lämnade den hemma.

Till vänster passerar jag ett gäng salladsdoftande tulpaner och hela tiden svischar gående och cyklister emot mig som jag måste se upp för.
Jag styr stegen mot en trappa, småspringer nerför. Blicken nerslagen mot gatstenarna. Fotstegen ekar om vartannat.

Jag hivar upp ryggsäcken på axeln och styr in i gallerian. Genar genom en klädaffär för att snabbare komma vidare. Det valet visar sig vara det sämsta jag gjort idag.

Lokalen är full av människor och vackra nytillverkade kläder. Huvudgången mellan byxorna och koftorna är så gott som blockerad. Utgången väntar på andra sidan, rakt över. Det borde vara så enkelt att ta sig dit men det är det inte. Närmsta vägen dit är längs väggen.

Så diskret som möjligt tar jag in på avdelningen bredvid mig och hoppas att den ska leda mig ut till nästa plan.
Det slår mig vilket stort utbud de har. Istället för några hyllor finns det produkter på en hel vägg.

Men även på väggar hänger det hyllor och när en nybliven mamma lutar sig in över en barnvagn stöter hon till mig med armbågen. Alldeles lätt men tillräckligt för att jag ska stanna upp och backa in i personen bakom mig.

En vass kant från en av hyllorna på sidan stöter emot den mjuka huden ovanför revbenen och en bikini topp faller ner. Svart, rak och standard. När jag plockar upp den stöter min axel i en till, lägre hylla. Det svider och jag biter ihop tänderna när ett gäng trosor ramlar ner framför mig.

"Behöver du hjälp?"

Jag finner mig själv titta upp på en ljushårig tjej med svart hårband och prickig kjol. Hennes ena hand rör sig mot kläderna jag så klumpigt vällt omkull. Smidigt.

Där på golvet känner jag mig som en uppsvälld idiot. Alldeles för stor för rummet. Enormt klumpig. Som en uppblåst heliumballong som flyger omkring här inne och krockar med precis allt.

Min framräckta hand stannar mitt i luften mellan oss. Det känns extremt osmickrande att sitta här till hälften dränkt i kvinnliga underkläder.

"Det är ingen fara, jag tar hand om det här." säger hon, ler sitt vita serviceleende och räcker fram en hand mot mig.

"Hej. Jag klarar mig nog."

Hej. Varför hej. Hej. Den mest dumma hälsningsfras som finns listad i hela ordboken. Det mest intetsägande ordet det går att hitta. Går det att avläsa någonting från ett hej? Utom möjligtvis vänlighet. Om du vill vara anonym Paula, bra jobbat, du tog just hem full pott.

Men jag vill inte vara anonym. Inte alls. Jag vill visa upp allt om mig själv. Varenda liten detalj som gör mig till jag. Hjärtat slår fortare under revbenen. Pumpar ut något som är både lättare än syre och varmare än blod. Jag behöver ingen halsduk längre. För jag står öga mot öga med den snyggaste tjej jag någonsin sett. Ändå så har hon inte minsta stråk från några sminkborstar i ansiktet. Allt är naturligt. Äkta. Och hon står för det.

"Tja."

Enkelt. Naturligt. Svaret matchar hennes utseende. Inte ynkligt men vänligt som mitt.
Hon verkar knivskarp, att döma av de uppmärksamma ögonen som inte bara verkar se utan också ta in allt som händer i rummet.

Hon valde minsann rätt ord.
Mina tankar försvinner på en gång när jag möter hennes leende. Hon har en cool stil, en cool attityd. Hon klär sig väl fast med en solbränd lantlig charm. Inte vad butiksbiträden brukar ha men hon bär upp det snyggt. Leggins, den svart och vit prickiga kjolen, svart turtleneck toppat med det gudomliga diademet. Hennes ljusa hår lyser sommar. Fräknarna som kolaströssel över en luftig glass. Kanske var det därför hon fick jobbet.

Genast tittar jag åt ett annat håll. Vågar inte möta hennes blick. Försiktigt börjar jag försöka lirka av mig de kvinnliga underkläderna men inte ens det verkar jag klara av i stundens hetta. Det känns som om alla tittar på mina fingrar. Hur de fumlar och rör sig under lager av tyg.
Att människor och umgänge kan vara så svårt.

Till mitt inte bättre samvete börjar hennes leende växa till ett soligt skratt.

"Tänkte du köpa något eller? Jag tar de där."

Jag känner hur hon plockar mig fri från tyg.

"Nej."

Så har jag rest mig upp. Jag tvingar mig själv till ögonkontakt och ler mot henne. Det förvånar mig hur äkta det känns.

"Tack."

Jag går ut så försiktigt jag kan utan att se konstig ut och samtidigt kunna titta bakåt över axeln i smyg när ingen ser. Hon står med ryggen vänd och hänger tillbaka delarna som jag hade ner. Med ryggsäcken under armen hoppas jag att hon ska glömma bort mig så att jag kan få en ny chans när det plötsligt börjar pipa runtomkring mig.

Kroppen spänns. Lederna drar ihop sig. Jag känner hur ögonen växer tills de känns runda. En enformig signal tjuter någonstans bakom mig och plötsligt är det som om hela rummet fått ögon. Jag skulle lika gärna kunna vara en nattfjäril på muren utanför ett bevakat fängelse som stelnat till i ljuset från en strålkastare.
Jag känner mig omringad men framförallt förvirrad.

Ljudet är obarmhärtigt. Jag har inte tagit något. Något måste ha blivit kvar. Fastnat.
På samma ställe, på precis samma fläck, börjar jag rota längs väskan och vända ut och in på fickorna. Känner längs kläderna, lyfter på väskan. Bakom mig ramlar det ner en vit topp med ett prickigt, utsmetat färgmönster.
Som om den blödde.

Sucken får bröstkorgen att kännas tung. Jag lyfter upp den förstörda toppen och lyfter den mot tjejen med sommarhåret som kommer fram till mig tillsammans med en äldre kvinna i säkerhetsuniform. Jag vet inte om jag hade extrem otur i att hon råkade befinna sig på plats eller om de alltid har vakter till hands. Bara åsynen av en henne får mig att känna mig i vägen och dum.

"Jag visste inte. Det var inte meningen." mumlar jag.

Ögonbrynen sjunker i en bekymrad rynka när hon tittar på den förstörda toppen. Det värsta är att den skulle kunna passa mig.

"Du måste ändå betala för den. Även fast jag antar att du inte vill ha den längre."

Det ljusa håret rör sig i luftdraget från automatdörrarna. Hon tar toppen ifrån mig. Hela min värld rämnar samman. Hon tror mig inte. Men ingenting är värre än det som följer sedan.

"Följ med mig till kassan är du snäll, du måste betala ersättning. Det tar inte lång tid."

Hon sköter sitt jobb och jag är hennes kund. Inget annat.
Kärlek vid första ögonkastet finns inte.

~~~

Hej!

Hälsar på det tråkiga sättet. Enligt Paula ;)

Rösta och kommentera! Alla tankar som dyker upp 🌟💕

Ni är fantastiska som läser 😊
Vad tycker du såhär långt? Vad skulle du göra om något sånt här hände dig? 😎 😏

Kram Mica