En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 30

Det skamfilade rummet har aldrig känts så tomt förut. Jag skulle kunna vara den enda personen lämnad kvar i hela världen.

Rummet ser både mörkare och mindre ut men någonstans är jag fortfarande säker på att det är en illusion. Det måste i alla fall vara ett gott tecken. Någonstans i den här röran kan jag fortfarande lita på mina sinnen.
Än så länge.

Kroppen ligger alldeles livlös utmed plankorna. Jag skulle kunna räkna dropparna av energi som rinner ut, en kristallvit pärla för varje sekund. Alldeles avslappnad, knälederna lätt böjda. Jag kan inte känna något. Det är som att jag inte finns. Bara en ande som svävar knappt märkbart ovanför golvet.

Hela kroppen är tung. Fylld till bredden av något oidentifierbart och så tung att jag inte ens orkar lyfta den. Jag fortsätter att ligga helt stilla. Det är det enda jag kan göra. Stirrar mot ett par dammiga plankor som jag inte kan se. Andningen är tyst så tyst. Jag tänker inte på något längre. Inte på mamma, inte på pappa, inte Paula, inte ens Elias. Det enda som fortfarande skvallrar om att jag lever är den dova hungern längst inne i maggropen. Ett eko från en annan tid.
Det är knappt så att jag märker av den längre.

Det finns bara jag och jag bryr mig inte längre. Kanske är det såhär det känns att förlora hoppet.
När det inte finns något hopp kvar finns ingenting.

---

Grenar krafsar mot väggen. Fåglar kvittrar förtjust så som de bara gör om våren och ibland hörs en och annan räv skrika. Ljud som är mer eller mindre än vana vid det här laget. Ljud som jag inte längre kan relatera till. Jag stirrar alldeles förlamad på min hand. På mina fingrar som ligger orörliga tillsammans i en rund cirkel mot plankorna. Jag väntar på mat men maten kommer inte.

Ibland strövar tankarna iväg. Oftast till min dumhet. Jag ser händelseförloppet framför näthinnorna spela förbi som en film om och om igen. Kvällen jag smög ut, den första hårda armen runt halsen, garaget, bensinstationen, Kevin, stugan, Kevin och så rummet. Hit. Där jag har spenderat så många timmar, förmodligen dagar som blivit till veckor. 

Kevin.

Allt stannar upp. Namnet får magen att dra ihop sig och ger mig lust att spy, men jag har ingenting att hosta upp. Jag försöker granska, upprepa, se igenom varje liten gest han gjort. Finna minsta lilla hål i slöjan men upptäcker att den alltid har varit intakt.

Vackert vävd bomull. Han var rädd och borttappad. Även på de ställen där han mycket väl visste var han var och varför. Han tog alltid min sida. Delade samma avsky mot de här typerna. Han har alltid spelat sina kort väl. Det fanns inte minsta anledning för mig att tvivla på honom.
Vem han än är så har han grundlurat mig totalt.

Trycket från golvet får ryggraden att svida. Det värsta är minnena. Allt det som hände innan det här ägde rum. De månader vi var tillsammans känns som ett hårt knytnävsslag i magen. Det betydde alltså ingenting. Det var aldrig en romans, en kärlekshistoria. Jag trodde att jag levde i en romantisk komedi där varje ny dag bjöd på ett skönsjungande och livligt musikalnummer. Kevin var min och jag var hans. Men tydligen var det bara ena hälften som kände så.
Om jag aldrig hade träffat honom skulle jag inte ens vara här nu.
Med stora penseldrag målas varje ord jag vill säga alldeles kolsvart. Jag trodde aldrig att jag skulle tänka så illa om en annan människa.

Ovanför mig snurrar plankorna i taket när magen kurrar. Filmen spolar vidare till nästa scen. Tanken på att ha kysst honom är vidrig.
Käkmusklerna vill vrida upp sig och grimasera. Händerna vill inget hellre än att torka bort honom dubbelt från ansiktet men jag orkar inte ens lyfta en av dem. Han hävdade att jag var dum och naiv som trodde att sådana här typer som hamnat snett i samhället och kanske även livet, vad nu det är, ser ut på ett visst sätt.

Sanningen är att det har jag aldrig gjort. Jag har alltid trott det bästa om folk och jag trodde det bästa om Kevin. För att jag kände honom. Han fanns alltid där för mig. Han var snäll mot mig.
Trodde jag.

Och nu är det han som är anledningen till att jag ligger här. På ett hårt trägolv som en död fisk infångad i ett rum på torra land. Hjälplös och orkeslös.
Jag hoppas att Gudarna ser till så att han får betala ett riktigt dyrt pris för vad han har gjort.

---

Tjo!

Vad har du gjort idag? Höjdpunkterna för mig har nog varit när jag dansade och sedan åkte till kickboxningen :)

Om du har lust får du jättegärna rösta och kommentera! 🌟💕 Varje litet ord gör mig lika glad 💕

Ha det fint,

//Mica